Here Be Dragons: It’s here!
As you can imagine, I was terribly pleased to receive the e-mail below the other day. And the very same day, I received an advance copy in my physical mailbox – and it is gorgeous (if I may say so myself). And of course I encourage all of you to go and buy it (or borrow it at your library, or from a friend …) and, more important, read it.
 We are pleased to announce Here Be Dragons: Exploring Fantasy Maps and Settings, a new book by Stefan Ekman |
 |
The first in-depth study of the use of landscape in fantasy literature
Fantasy worlds are never mere backdrops. They are an integral part of the work, and refuse to remain separate from other elements. These worlds combine landscape with narrative logic by incorporating alternative rules about cause and effect or physical transformation. They become actors in the drama—interacting with the characters, offering assistance or hindrance, and making ethical demands. In Here Be Dragons, Stefan Ekman provides a wide-ranging survey of the ubiquitous fantasy map as the point of departure for an in-depth discussion of what such maps can tell us about what is important in the fictional worlds and the stories that take place there. With particular focus on J. R. R. Tolkien’s The Lord of the Rings, Ekman shows how fantasy settings deserve serious attention from both readers and critics. Includes insightful readings of works by Steven Brust, Garth Nix, Robert Holdstock, Terry Pratchett, Charles de Lint, China Miéville, Patricia McKillip, Tim Powers, Lisa Goldstein, Steven R. Donaldson, Robert Jordan, and Neil Gaiman and Charles Vess.
For more details on this book, click here. Also available as an ebook — check with your favorite ebook retailer.
SAVE 30% on print editions when you order from the above web site and use discount code W301 — use the ”details” link above. Or order through your favorite bookseller, or by calling University Press of New England at 1-800-421-1561 (or 603-448-1533, x255 or x256). US Shipping charges are $5.00 for the first book and $1.25 for each additional. In CANADA, order through the University of British Columbia Press at (800) 565-9523 or email utpbooks@utpress.utoronto.caIn EUROPE, order through Eurospan at +44 (0) 207 240 0856 or email orders@edspubs.co.uk
Taking the Urban Out of Urban Fantasy?
As I have mentioned earlier, I’m in the early stages of an urban fantasy project, and early stages of a research project always means that sooner or later, you begin to wonder what the heck it is you are actually looking at, and almost invariably, realisation daws on you that your topic is not what you. believed it to be.
I am aware that opinions differ about what urban fantasy is. Clute and Grant’s encyclopedia define it as fantasy in which the urban setting takes a central role [1], but the meaning seems to have shifted via any fantasy set in a city to any fantsy set in our world in the present time. And I find myself thinking about the meaning of the word ”urban” …
In my previous post on Jim Butcher and Trent Jamieson I pointed out how little of the city enironments the reader actually encountered in these two books. Chicago and Brisbane were there in name, but left few real traces in the story. In my attempt to familiarise myself with the broad body of works that are referred to as urban fantasy today, I have now turned to works by three fantastsists that were interviewed in a special issue on urban fantasy in Locus [2]: Patricia Briggs, Kim Harrison, and Marjorie M. Liu. Whereas Butcher and Jamieson made me reflect on how a city setting could feel absent despite being present, Briggs’s Moon Called made me wonder to what extent you could remove urbanity from urban fantasy.
Moon Called is the first novel of the Mercedes Thompson series. It is set in a contemporary, primary world in which the supernatural creatures have started to reveal themselves (anew) to an astonished humanity. The concerns and lives of fae, witches, vampires, skinwalkers, and, above all, werewolves are presented to the reader. A brief trip to the Montana mountains apart, the story takes place in Tri-Cities in Washington State.
Once more I found myself wonder what the place looked like, felt like, was like, but most of all, I wondered what was urban about it. Tri-Cities may be a lot of things, but an example of metropolitan city-life it is not. In the actual world, it is a place of some Briggs seems to focus more on the rural, small-town aspects of the place. Like Harry Dresden’s Chicago, Mercedes Thompson’s Tri-Cities appear more to be a handful of locations and very little inbetween: a garage, some houses, a mansion in the hills, a bar, and a farm.
According to the Merriam-Webster dictionary, urban is an adjective meaning ”of, relating to, characteristic of, or constituting a city”. Tri-Cities, at least if the name is to be believed, certainly provides a city setting for Moon Called. So what’s my problem? In a nutshell, I believe it takes more for a novel to be of or relate to a city than just imply a city setting, not to mention be characteristic of or constitute a city. There must be a city for me to imagine, fictional or actual. Were I to visit Tri-Cities, I would recognise very little from Mercedes Thompson’s world, the map in Moon Called notwithstanding.
But I also expect urban fantasy to present me with a sense of the urban, of a metropolitan mileu, of city life. I expect the magical, mystical, fantastical creatures and events to clash with, hide from, and complement that city life. In short, I expect urban fantasy to provide me with more or less equal measures of fantasy and urbanity.
Notes:
[1] Clute, John. ”Urban Fantasy.” The Encyclopedia of Fantasy. Eds John Clute & John Grant. New York: St. Martin’s Griffin, 1999.Back
[2] Locus. May 2009.Back
Place, Setting, Location
For the past eight or so years, my research has focused on how fantasy relates to its environments. I have been fascinated by how story and location have worked together to create, for me at least, a sense of the marvelous. When I turned to Urban Fantasy, I thus gravitated naturally to stories in which the city played a major part. Now, as part of a wider project concening Urban Fantasy, I decided to familiarise myself with a number of (to me) new writers.
The first two books that I picked up were Jim Butcher’s Storm Front (2000; first of the Dresden Files novels) and Trent Jamieson’s Death Most Definite (2010; first of the Death Works novels). I knew that both authors used a city setting for their books; Chicago and Brisbane, respectively. And in both cases, I was dismayed.
I should make clear before I continue that my disappointment with these books has nothing to do with plot or characters. They are both enjoyable reads, and Jamieson in particular surprised me with some interesting twists and turns (often by doing to me what is also done to the protagonist: keep things moving so fast, there is no time to stop and think). My dismay comes from how the two city settings are treated.
The wizard Harry Dresden lives in a contemporary Chicago. The reader is occasionally told so, and there are some references to Lake Michigan and the O’Hare Airport. But there is very little of Chicago in the text. No street names or descriptions that emphasise the Chicago-ness of the setting. Locations such as the police station, a murder scene, or a vampire-run bordello are given a fair amount of description, but even they are not anchored to the social, historical, and cultural web that is a city. If the few names had been changed, it could have been set almost anywhere in North America. There is a blandness to city, a lack of concern with it.
Steven de Selby, whose job it is to pass dead souls from this world to the next, lives in Brisbane. This is made exceedingly clear. Streetnames, districts, cemetaries, the meandering river and the looming Mount Coot-tha are mentioned over and over again, along with the CityCat ferry, ”flat white” and ”long black” coffee, Queenslander houses, and the XXXX brewery. Stevens adventures takes him all over the city in what seems to be a race to include as many bits of Brisbane as possible. Having recently spent some time in Brisbane myself, I started out enjoying it, but soon realised that names were mostly what they were. There was nothing of Toowong in Steven’s frequent visits there, and the Regatta Hotel regained nothing of its cultural importance. In fact, had I not lived there for a while, I would have felt terribly put off by the whole thing. It felt like an in-joke – and I was only just in on it.
Maybe it is because I come from a diet of mostly high fantasy that I expect the world to have a roll in the story – I expect it to be a central character, and as such, have some attention given to it. And although Death Most Definite could take place nowhere but in Brisbane, Jamieson has given the city not a roll but a function; it is a setting, alright, but a rather passive one. Dresden’s Chicago is even less. It is a place, or just a place-holder, not even a back-drop.
I have found myself enjoying the cities that are given the same attention as the main characters. I want to be close to the world, to the environment, in the same way that I get close to the hero. This does not necessarily mean long-winded descriptions, but it does mean that the setting is, not a label, nor a list of names, but an active part in the story.
And what about Urban Fantasy?
Oh, that project is still running, and I will surely get back to that in the future.
Monstruöst fängslande
Patrik Stigsson, Cirkoli
Jag har över åren kommit att bli misstänksam mot böcker som ges ut ”på eget förlag” – de har ofta varit exempel på hur illa det går om man producerar en bok utan redaktörer, korrekturläsare och formgivare. Eftersom världen (och framför allt min bokhylla) är full av välskrivna böcker jag inte hunnit läsa så har det tagit emot att slå sig ned med vad som med stor sannolikhet ska komma att bli en besvikelse.
På sistone har jag börjat inse att ett förlag inte är en garanti för kvalitè, lika lite som att egenpublicering automatiskt medför brist på densamma. Bokmarknaden är tuff, och det ena njutbara och fantasieggande verket efter det andra har hittat fram till mig på andra vägar än via förlagen. Det senaste i ordningen är Patrik Stigssons Cirkoli.
Den här boken stacks i handen på mig på senaste Swecon (Kontrast i Uppsala) och eftersom omslaget var så pass proffsigt gjort började jag läsa de första sidorna – och insåg snabbt att detta var en fantasyberättelse som inte var lik något jag läst tidigare. Således fick den ta plats på nattduksbordet, högst upp i högen med kvällslektyr.
Som recensent kan jag nu välja en av två vägar. Jag kan fokusera på de problem som Stigssons bok (tyvärr) fortfarande dras med: språk och beskrivningar vacklar, ibland betänkligt; den tilltänkta läsarens ålder far runt en del; världens logik får stå tillbaka för berättelsens estetik. Eller så kan jag lovorda det nytänkande och den berättarglädje som Stigsson visar prov på, och understryka hur ofta han överraskade även en tämligen luttrad läsare som mig åtskilliga gånger.
Jag tänker välja det senare.
Cirkoli utspelar sig i en stad som för länge sedan omgärdades av en dödlig ogrässkog. Denna inspärrning har inte hindrat dem från att leva sitt idylliska småstadsliv, med söndagsutflykter, stadsrådsmöten med läsk och choklad, och ödmjuka tiggarmunkar i ett kloster. Det enda som varnar för att allt inte är så gulligt som det verkar är den obligatoriska vapenträningen för alla barn – och förstås Gustens pappa, som försvunnit in i skogen för,åratal sedan och aldrigt återvänt.
Gusten är en av de tre huvudpersonerna i boken, och påminner om många unga fantasyhjältar: något av en tragisk enstöring, men envis och förnuftig. Huvudperson nummer två är mer ovanlig. Filko är Gustens skyddsängel eller fantasikompis, och även om vuxna inte ser honom så finns han i tillräkligt konkret mening för att kunna bära med sig Gusten och den tredje hjälten, Sofia, genom luften. Sofia är en kavat ung dam som är mer än lovligt skicklig med värja och har tagit plats som en av mina favorithjältar i genren.
Dessa tre dras in i en konflikt som har sitt ursprung i en uråldrig och i det närmaste magisk nöjespark bortom ogrässkogen, och innan berättelsen tar slut har de tvingats ut på rymdfärd, klippas itu, hotas av munkar, flyga på träd, ätas av odjur och dras in i ett fullskaligt krig mot konstgjorda monster. Alla dessa underligheter och fler därtill lyckas Stigsson foga in i en och samma grundberättelse, ofta med förbluffande svängar och kopplingar, men alltid med en berättelse som jag köper. Alla tre är väl tecknade personer som det är ett nöje att följa, och även om miljön och logiken i berättelsen ligger nära barnsagans (jag tänkte ofta på såväl bullerbybarn som Kamomilla stad) så störde det inte mitt intresse. Tvärtom var det skönt att se ett nytt förslag till hur fantasy kan skrivas på svenska. Cirkoli ligger en bra bit bort från anglosaxisk quest-fantasy och närmare Diana Wynne Jones och Joan Aiken, men tonen är väldigt svensk.
Mystiken och magin som cirkusen, tivolit, och karnevalen erbjuder ligger som en grundton i boken, men i motsats till många andra verk som kommit ut under det senaste året eller så, så är Cirkoli bara just det: en grundton. Intrigen utgår därifrån, men växer snabbt till något mycket mer. Härligt!
Har man något intresse för svensk fantasy kan man plocka upp mycket sämre böcker än Cirkoli. Jag läste den med stort nöje!
Glowing review for Swedish writer
I realise what an incredibly busy autumn I’ve had when I look at the date of the previous post, and I can only hope that next term will get more relaxed, and that I will have time to get to some interesting fantasy stuff I’ve found, some ideas I’ve had, and soem books that I really want to tell you about.
But when I find a glowing and unreservedly positive review of a Swedish writer by sf writer Paul Di Filippo in Barnes and Noble Review, I just had to post it here. The book in question is Karin Tidbeck’s collection Jagannath. Congratulations, Karin!
And happy holidays to all of you!
Fantasy som anti-science fiction?
Recension av Ola Wikanders Serafers drömmar. Stjärnan, Gryningens son – första delen.
Det börjar bli spännande när en ny svensk fantasyförfattare kliver in på den litterära scenen. Allt som oftast har jag blivit positivt överraskad av böcker som fört genren framåt inte bara ur vårt ganska begränsade nationella perspektiv utan även med internationella mått mätt. Ola Wikander är den senaste författaren att försöka sig på detta. Tyvärr misslyckas han.
Wikanders intrig är inte sämre än den man finner i många fantasyromaner. I korthet handlar den om hur de två främsta seraferna (människornas främsta förkämpar) börjar ifrågasätta sin roll och upptäcker hur deras liv är knutna till en mörk hemlighet som berör inte bara dem själva och kungadömet utan hela mänsklighetens öde. Läsaren får följa deras bana från lydiga elitsoldater till eftersökta brottslingar innan de slutgiltigt kommer till insikt om hur allt förhåller sig och vilken roll de har. Inget originellt men en intrig som är slitstark och öppen för variationer.
Wikander hanterar sin intrig helt OK även om han inte direkt överraskar i några större mått. Kanske förvånades jag över att en bibliotekarie på vad som ter sig som kort tid lyckas förvandla sig till stridskonstnär, men i övrigt följde författaren ett ganska tydligt utstakat spår där vinkar och ledtrådar till läsaren var så tydliga att inga avslöjanden egentligen förvånade. Framför allt kändes det lite väl övertydligt att kalla serien för vad som är liktydigt med Morgonstjärna och presentera den främsta av eldänglar som en av huvudpersonerna. Olika läsare har naturligtvis olika associationer till detta – berättelsen om Lucifers fall har försett ett stort antal författare med stoff – men för mig ringde Milton, Pullman, och Gaiman i huvudet när jag läste, tillsammans med en rad från Shakespeare: ”Angels are bright still, though the brightest fell” (Macbeth 4.3). Kunde man eventuellt ha valt ett mindre övertydligt namn på serien? Nåja, ett mindre problem.
Fantasy är en genre där den fiktiva världen är viktig, och det är i en säregen värld som Wikander förlägger sin handling. Till en början blev jag inte klok på den. Där finns namn, platser och företeelser från vår värld, ibland tydliga (huvudstaden Ilion och frälsargestalten Iyasu är två av flera exempel), ibland förvirrande (varför talar en av gestalterna ibland tyska eller vad jag tror är italienska?), ibland dolda i språkliga lekar. Teknik från flera utvecklingsstadier samexisterar, lånade såväl från den faktiska världen som från fantastiska tankelekar: papyrus och rispapper, cyborger och datorer (”cerebromekaniska tankemaskiner”), alkemiska och genetiska experiment, gaslampor och hjulångare. Automatiska lås finns parallelt med övervakningskameror (i form av speglar). Det finns till och med ett patenteringssystem. Resultatet är ett överväldigande samelsurium utan struktur.
Fast inte riktigt ändå. Allteftersom jag läste insåg jag detta inte var en fantasyroman, och att mina förväntningar på inre konsekvens och en logiskt konstruerad värld inte hade med Wikanders bok att skaffa. Detta är en värld och berättelse som istället brutalt krossar science fiction-genrens konventioner och ikoner. Därför syns ingen rim och reson i samhällets tekniska nivå. Därför framställs tidens främsta vetenskapliga upptäckt som resultatet av en LSD-tripp. Därför förvrängs tidsresetemat. Därför blir vetenskapsmän profeter. Därför introduceras vetenskapliga discipliner som ikonocentrisk araknomanti (”att förutse framtiden genom att studera nät som spunnits av spindlar som givits hallucinogener”). Och därför, naturligtvis, görs akademiker till de stora skurkarna i dramat, tillsammans med en hemlig polis som skulle gjort vilken totalitär stat som helst stolt. Ur det här perspektivet blev Serafers drömmar en intressant intellektuell övning även om den inte svarade upp mot fantasy-genrens krav på världsbygge.
Berättelsen låter emellertid sf och fantasy mötas just i sina skurkar. Den galne vetenskapsmannen möter ondskans förkämpe. För detta är också en berättelse om ont mot gott, vilket klargörs relativt omedelbart. Till Wikanders fördel ska sägas att han åtminstone förser sina Mengele-akademiker och Gestapo-officerer med ursäkten att de gjorde det för mänsklighetens bästa; men när man följer huvudpersoner som utmålas som hjältar för att de vägrar lyda order är denna ursäkt bara ytterligare en vink om hur vi som läsare ska se på gott och ont. (Och den svage kungen som låter sig manipuleras av ond vetenskap och ond hemlig polis ter sig allt annat än sympatisk, oaktat hans återkommande samvetskval.)
Betraktat som fantasy är boken emellertid, som jag påpekade ovan, ett misslyckande. Fantasy är en fråga om språk, något som Tolkien nämner redan i ”On Fairy-stories”. Han anser att grunden för ”fantasy” är att flytta adjektiv från en sak till en annan, så att vi ”may cause woods to spring with silver leaves and rams to wear fleeces of gold, and put hot fire into the belly of the cold worm” [1]. I sin alldeles för tunna An Experiment in Criticism konstaterade C. S. Lewis hur viktig ”sharply observed or sharply imagined detail” var för att fantastiska (och omöjliga) element skulle kunna upplevas som verkliga, ”palpable and vivid” [2]. Skärpan är, antyder han, sprungen ur retoriken lika mycket som ur fantasin och iakttagelseförmågan. Den hittills främsta essän om fantasyspråkets retorik och betydelse är emellertid Ursula Le Guins mycket läsvärda ”From Elfland to Poughkeepsie”, där hon inte bara brutalt kritiserar exempel på dåligt fantasyspråk utan även diskuterar vad som gör att bra fantasyspråk fungerar [3]. Min egen erfarenhet är även den att fantasy – god, trovärdig fantasy – är en produkt av ett fungerande språkbruk.
Wikander må vara hur kunnig som helst när det gäller moderna och döda språk; fantasylitteraturens språk behärskar han inte. Dels är texten en trafikolycka av stilbrott (hur kan man rättfärdiga att ”trätoman”, ”helt uppåt väggarna” och ”hallucinogener” möts i samma korta stycke?), dels är den klumpigt skriven. Onödiga adjektiv och adverb tynger var och varannan mening istället för att låta väl valda verb och substantiv göra jobbet. Karaktärerna är bara svagt fokaliserade, så att läsaren blir hängande ovanför handlingen tillsammans med en odefinierad berättarröst (som har en tendens att understryka sin närvaro med ett antal ”ju”, det mest destruktiva lilla ord som finns när det gäller att skapa sekundär trovärdighet). Kända uttryck från vår värld gör sitt för att kasta läsaren ur den fiktiva världen. Klumpiga konstruktioner och gammaldags prosa gör sitt till för att göra läsningen trögflytande, och det hjälper inte att man då också peppras av namn och ord med rötter i allt från grekiska till slaviska och en hel del annat som jag inte kan placera men som definitivt inte känns hemmahörande i samma språkkultur.
I slutändan är det här Serafers drömmar fallerar. Det känns hemskt att säga, men jag fick anstränga mig för att ta mig igenom boken och felet låg i språket, i stilen. Var fanns redaktören och korrläsaren när det här manuset blev till? Deras hjälp hade behövts. Jag hoppas att de kan göra en bättre insats i del två i serien, men jag kommer inte att undersöka saken. Tyvärr.
Noter:
[1] Tolkien, J. R. R. ”On Fairy-stories.” The Tolkien Reader. New York: Ballantine, 1966. (p. 22)Tillbaka
[2] Lewis, C. S. An Experiment in Criticism. Cambridge: Cambridge UP, 1961. (p. 57)Tillbaka
[3] Le Guin, Ursula K. ”From Elfland to Poughkeepsie.” The Language of the Night. New York: Perigee Books, 1979 [1973]. 83-96. Tillbaka
Några kommande framträdanden
Bortsett från undervisning på Författarskolan i Lund och på kursen Literary and Linguistic Perspectives on Speculative Fiction i Göteborg har jag tre andra mer offentliga framträdanden i höst. Tid och plats nedan är lite luddiga, eftersom jag inte har fått all info själv ännu, men länkarna borde leda er till program som uppdateras vad det lider (jag ska försöka komma ihåg att uppdatera här också.)
Först ut är Kontrast, årets Swecon, där jag under rubriken ”Fantasylitteraturens gränstrakter” ska fundera lite kring var fantasy slutar att vara fantasy och blir något annat, hur dessa gränstrakter har diskuterats av olika kritiker, och hur fantasy ser ut när det ligger alldeles innanför gränsen. 5-7 oktober, Uppsala.
Sedan dyker jag upp på Jönköping Filmfestival 2012 och pratar om hur fantasygenren ser ut just nu. År 2012 omfattar fantasy trots allt mer än långa bokserier som påminner om Sagan om Ringen. Det är litteratur och rollspel, TV-serier och filmsviter, datorspel och ett internationellt forskningsområde. Under en halvtimme gör jag ett par nedslag i dagens breda fantasyfält och diskuterar några av de allra färskaste trenderna. Jag deltar också i ett samtal tillsammans med författare Nene Ormes (Udda verklighet och Särskild), SF-bokhandelns Jenny Engwall och ungdomsbibliotekarie Mi Brötegård (om jag förstått rätt). 13 oktober, från kl 13, Jönköping.
Slutligen anordnar Halmstad stadsbiblioteket en temadag i samband med att Hobbit-filmen har premiär och jag bidrar med en föreläsning om kunskap och demokrati i Tolkiens värld(ar). Ett lite ovanligt perspektiv (eller två) som ska väldigt spännande att ge sig i kast med. 24 november, Halmstad.
Om ni har tid och möjlighet att dyka upp så gör gärna det, och kom för all del fram och säg hej!
