Skip to content

Ett perspektivskifte värt att vänta på

augusti 14, 2013

Recension av Anna Blixts Fredens pris. Första boken om Mörkrets Väktare.

Fredens pris: omslag Första gången som jag blev varse styrkan i att se en berättelse från två håll var i antologin Tales of the Witch World (1987). De två novellerna ”Of the Shaping of Ulm’s Heir” by Andre Norton och ”Heir Apparent” by Robert Bloch skildrar samma händelseförlopp, men den ena berättelsens protagonist är den andras antagonist och vise verse. Med perspektivskiftet bytte ont och gott plats och blev relativa. Fram till dess hade jag bara mött fantasygenrens tämligen absoluta godhet och ondska, och alternativet var riktigt uppiggande.

Sedan dess har jag hittat ett antal texter som vågat göra något annorlunda med den binära oppositionen godhet—ondska, ofta genom att introducera gråskalor, ibland genom att vända på perspektiv. Anna Blixt gör bådadera i Fredens pris, och hon gör det bra. Faktum är att jag läste den här boken redan långt innan den kom ut på Undrentide Förlag; manuset hamnade på mitt bord när jag jobbade som lektör för ett annat förlag redan för tio år sedan. Då var min inledande sammanfattning:

En mycket positiv överraskning! Höll mig vaken sent på nätterna. En något oslipad diamant med drag av Robin Hobb och Patricia McKillip.. Ett årtionde och tveklöst en hel del omskrivningar senare har språket och berättelsen slipats en hel del.

I bokens värld tillhör människor antingen Mörkret eller Ljuset. De ser i det närmaste likadana ut men de förra förtrycks, trots eller på grund av sina magiska förmågor, av de senare. Jag uppskattade att det fick röra sig om rätt vardagligt förtryck till en början, av den där sorten som vi människor sysslar med lite till vardags när vi upptäcker en lite annorlunda minoritet i vår mitt. Oavsett alla slag och magiska strider som sedan följde kunde jag tänka tillbaka på den grundläggande främlingsfientlighet och rasism som Blixt låter utgöra grunden för konfrontationen mellan de två folken. För konfrontation blir det förstås.

Huvudpersonen Minora är nästan genomgående berättare från sin barndom och genom en mycket stormig uppväxt där hon hamnar mitt i motsättningarna och konflikterna mellan Ljuset och Mörkret. På nära håll får vi följa Mörkrets kamp för att kasta av sig förtryckets ok – och genom Minoras ögon får vi sedan se vad det innebär att frigöra sig med våld. Och där mycket fantasy fortfarande skulle ha gjort valen enkla ifrågasätter Blixt hela tiden det moraliska i sina huvudpersoners handlande.

Många ingredienser är vanligt fantasygods: en mäktig ledare med magiska förmågor, en ung huvudperson som upptäcker sina egna krafter, en konflikt mellan Ljust och Mörkt, en okänd ras med dunkla avsikter … Men bokens styrka ligger i hur dessa manipuleras så att de faktiskt ekar av vår egen värld utan att förenkla den. I centrum står problemen med att söka frihet med vapen i hand, men också värdet och faran av kärlek.

Blixt överraskar kanske inte så mycket med historien, men hon gör det med utförandet. Jag läste denna version med samma stora nöje som jag läste manuset för alla dessa år sedan. Visst finns det svagheter här och där i språket, och kanske fungerar det inte så bra att plötsligt överge Minoras röst för ett kapitel här och där, men det kan jag förlåta. Värre är antagligen omslaget; den kraftigt svart-röda designen och valet av typsnitt samverkade så illa att jag lyckades gå förbi boken flera gånger utan att se den. Ett perceptionsfilter som omedvetet stoppade boken i ett mentalt spam-filter, helt utan hänsyn till alla de detaljer ur berättelsen som designern lyckats få in. Men jag ska inte gnälla över detta – alla lider säkert inte av samma problem som jag på det här området. Och det gladde det att se att bok två, Rämnfödd, kom ut i våras. Den kommer utan tvekan att hamna i läshögen.

Mina slutord får bli desamma som när jag först kommenterade berättelsen: ”Jag kan utan förbehåll rekommendera den här boken till både nya och luttrade fantasyläsare.”

Annonser

Finalists for the 2013 SF & F Translation Awards

juli 7, 2013
tags: ,

The Association for the Recognition of Excellence in SF & F Translation (ARESFFT) is delighted to announce the finalists for the 2013 Science Fiction and Fantasy Translation Awards (for works published in 2012). There are two categories: Long Form and Short Form.

Long Form

  • Atlas: The Archaeology of an Imaginary City by Kai-cheung Dung, translated from the Chinese by Anders Hansson, Bonnie S. McDougall, and the author (Columbia University Press).
  • Belka, Why Don’t You Bark? by Hideo Furukawa, translated from the Japanese by Michael Emmerich (Haikasoru).
  • Kaytek the Wizard by Janusz Korczak, translated from the Polish by Antonia Lloyd-Jones (Penlight).
  • Roadside Picnic by Arkady and Boris Strugatsky, translated from the Russian by Olena Bormashenko (Chicago Review Press).
  • Seven Terrors by Selvedin Avdić, translated from the Bosnian by Coral Petkovich (Istros Books).
  • Three Science Fiction Novellas by J.-H. Rosny aîné, translated from the French by Danièle Chatelain & George Slusser (Wesleyan University Press).
  • The Whispering Muse by Sjón, translated from the Icelandic by Victoria Cribb (Telegram).

Note: The version of Roadside Picnic in question is a brand new translation of this well-loved work, and therefore eligible for the award despite the existence of a previous English language version.

Short Form

  • “Augusta Prime” by Karin Tidbeck translated from the Swedish by the author (Jagannath: Stories, Cheeky Frawg).
  • “Autogenic Dreaming: Interview with the Columns of Cloud” by Tobi Hirokata, translated from the Japanese by Jim Hubbert (The Future Is Japanese, Nick Mamatas and Masumi Washington (eds.), Haikasoru).
  • “Every Time We Say Goodbye” by Zoran Vlahović, translated from the Croatian by Tatjana Jambrišak, Goran Konvićni, and the author (Kontakt: An Anthology of Croatian SF, Darko Macan and Tatjana Jambrišak (eds.), SFera).
  • “The Flower of Shazui” by Chen Qiufan, translated from the Chinese by Ken Liu (Interzone #243).
  • “A Hundred Ghosts Parade Tonight” by Xia Jia, translated from the Chinese by Ken Liu (Clarkesworld #65).
  • “A Single Year” by Csilla Kleinheincz, translated from the Hungarian by the author (The Apex Book of World SF #2, Lavie Tidhar (ed.), Apex Book Company).

The nominees were announced at Finncon 2013 in Helsinki, over the weekend of July 6-7 during a discussion about international science fiction. ARESFFT Board member Cheryl Morgan and jury member Stefan Ekman, who was a Guest of Honor at Finncon, were present, as was Short Form nominee, Karin Tidbeck. Other countries represented at Finncon this year include Latvia, Estonia, Russia, China, France, Canada, the UK, and the USA.

The winning works will be announced in August. Each winning author and translator will receive a cash prize of US$350.

ARESFFT President Professor Gary K. Wolfe said: “The number of fine works that our jury has to consider is increasing each year. We are delighted to be able to bring such fine fiction from a wide range of different cultures to the attention of the English-speaking world.”

The money for the prize fund was obtained primarily through a generous donation by Society for the Furtherance & Study of Fantasy & Science Fiction (SF3). SF3 is the parent non-profit corporation of Wiscon, the feminist science fiction convention.

The jury for the awards was James & Kathryn Morrow (Chairs); Felice Beneduce, Alexis Brooks de Vita, Stefan Ekman, Martha Hubbard, Ekaterina Sedia, Kari Sperring, and Aishwarya Subramanian.

Fantastic Time at Finfar and Finncon 2013

juli 7, 2013

First an apology: this spring turned out rather more hectic than expected, so I have let the blog slip somewhat. For that, I’m sorry! I’ll try to make amends.

Now the main topic of this blog. For the past few days, I have been the guest scholar of Finfar and Finncon in Helsinki. It has been a fabulous experience!

For two days, I attended the Finfar seminar, where young scholars discussed their submitted work with each other and with senior researchers in the field. The texts spanned the entire width and length of fantastic scholarship, ranging from studies of Donald Duck to William Gibson, of fantasy names to fanfic, of Tolkienian evil to vampire boyfriends and much more. And I can safely say that Finnish research into the fantastic is in very good shape indeed, leagues ahead of Sweden.

20130707-173141.jpgThe con itself was also superb. All program items that I attended, in the audience or as participant, were well organized. I could invariably leave them feeling enlightened, entertained, or both. (Entertainment was also provided by all the wonderful people in wonderful costumes that floated around in the halls. Although the dwarf party that won the masquerade were great, my personal favourite is still the dinosaur that made an appearance during yesterday morning.)

The most moment for me was when I found myself filked at by the Filk Freaks from Tampere, however. Drawing on some ideas about urban fantasy that I had presented in the program booklet, they had written lyrics to go with an ABBA song. As I think it is brilliant (and as it is the first time someone has turned my fantasy thoughts into song), I reproduce it below, with permission.

Opposing Forces

(Lyrics by Marianna Leikomaa. Music: Mamma Mia!)

I’ve read fantasy books since I don’t know when
Getting into their worlds time and time again
Sometimes it feels they’re not credible
All these ordeals, but the world itself makes no sense
It is all just a big pretense.
Give me realistic worlds with two sides
Not just good or bad but let me decide, w-o-o-o-oh

Opposing forces, urban fantasies
My my, how can I resist you?
Opposing forces, in best fantasies
My my, just how much I miss you!
Yes, I’ve read crappy fiction
Where there is no conviction
Why, why are there no more things unseen?
Opposing forces, in best fantasies,
Oh oh, help me shape realities.

(All rights are probably reserved by the author.)

Here Be Dragons: It’s here!

februari 24, 2013

As you can imagine, I was terribly pleased to receive the e-mail below the other day. And the very same day, I received an advance copy in my physical mailbox – and it is gorgeous (if I may say so myself). And of course I encourage all of you to go and buy it (or borrow it at your library, or from a friend …) and, more important, read it.

 


WesPressLogo
We are pleased to announce Here Be Dragons: Exploring Fantasy Maps and Settings, a new book by Stefan Ekman
Ekman - Here Be R-72-3

The first in-depth study of the use of landscape in fantasy literature

Fantasy worlds are never mere backdrops. They are an integral part of the work, and refuse to remain separate from other elements. These worlds combine landscape with narrative logic by incorporating alternative rules about cause and effect or physical transformation. They become actors in the drama—interacting with the characters, offering assistance or hindrance, and making ethical demands. In Here Be Dragons, Stefan Ekman provides a wide-ranging survey of the ubiquitous fantasy map as the point of departure for an in-depth discussion of what such maps can tell us about what is important in the fictional worlds and the stories that take place there. With particular focus on J. R. R. Tolkien’s The Lord of the Rings, Ekman shows how fantasy settings deserve serious attention from both readers and critics. Includes insightful readings of works by Steven Brust, Garth Nix, Robert Holdstock, Terry Pratchett, Charles de Lint, China Miéville, Patricia McKillip, Tim Powers, Lisa Goldstein, Steven R. Donaldson, Robert Jordan, and Neil Gaiman and Charles Vess.

For more details on this book, click here. Also available as an ebook — check with your favorite ebook retailer.

ORDERING DETAILS:
SAVE 30% on print editions when you order from the above web site and use discount code W301 — use the ”details” link above. Or order through your favorite bookseller, or by calling University Press of New England at 1-800-421-1561 (or 603-448-1533, x255 or x256). US Shipping charges are $5.00 for the first book and $1.25 for each additional. In CANADA, order through the University of British Columbia Press at (800) 565-9523 or email utpbooks@utpress.utoronto.caIn EUROPE, order through Eurospan at +44 (0) 207 240 0856 or email orders@edspubs.co.uk
Academic users may order an Examination Copy for potential course adoption. Please request a copy of the book in a letter on your institutional letterhead, and include the course title, estimated enrollment, and $5.00 for shipping (check, MasterCard, Visa, Discover, AmEx). Mail your request to: UPNE, Attn: Exam Copies, 1 Court Street, Suite 250, Lebanon, NH 03766-1358, USA or fax to (603) 448-9429.

Taking the Urban Out of Urban Fantasy?

januari 20, 2013

Urban Fantasy by Stefan EkmanAs I have mentioned earlier, I’m in the early stages of an urban fantasy project, and early stages of a research project always means that sooner or later, you begin to wonder what the heck it is you are actually looking at, and almost invariably, realisation daws on you that your topic is not what you. believed it to be.

I am aware that opinions differ about what urban fantasy is. Clute and Grant’s encyclopedia define it as fantasy in which the urban setting takes a central role [1], but the meaning seems to have shifted via any fantasy set in a city to any fantsy set in our world in the present time. And I find myself thinking about the meaning of the word ”urban” …

In my previous post on Jim Butcher and Trent Jamieson I pointed out how little of the city enironments the reader actually encountered in these two books. Chicago and Brisbane were there in name, but left few real traces in the story. In my attempt to familiarise myself with the broad body of works that are referred to as urban fantasy today, I have now turned to works by three fantastsists that were interviewed in a special issue on urban fantasy in Locus [2]: Patricia Briggs, Kim Harrison, and Marjorie M. Liu. Whereas Butcher and Jamieson made me reflect on how a city setting could feel absent despite being present, Briggs’s Moon Called made me wonder to what extent you could remove urbanity from urban fantasy.

Moon Called is the first novel of the Mercedes Thompson series. It is set in a contemporary, primary world in which the supernatural creatures have started to reveal themselves (anew) to an astonished humanity. The concerns and lives of fae, witches, vampires, skinwalkers, and, above all, werewolves are presented to the reader. A brief trip to the Montana mountains apart, the story takes place in Tri-Cities in Washington State.

Once more I found myself wonder what the place looked like, felt like, was like, but most of all, I wondered what was urban about it. Tri-Cities may be a lot of things, but an example of metropolitan city-life it is not. In the actual world, it is a place of some Briggs seems to focus more on the rural, small-town aspects of the place. Like Harry Dresden’s Chicago, Mercedes Thompson’s Tri-Cities appear more to be a handful of locations and very little inbetween: a garage, some houses, a mansion in the hills, a bar, and a farm.

According to the Merriam-Webster dictionary, urban is an adjective meaning ”of, relating to, characteristic of, or constituting a city”. Tri-Cities, at least if the name is to be believed, certainly provides a city setting for Moon Called. So what’s my problem? In a nutshell, I believe it takes more for a novel to be of or relate to a city than just imply a city setting, not to mention be characteristic of or constitute a city. There must be a city for me to imagine, fictional or actual. Were I to visit Tri-Cities, I would recognise very little from Mercedes Thompson’s world, the map in Moon Called notwithstanding.

But I also expect urban fantasy to present me with a sense of the urban, of a metropolitan mileu, of city life. I expect the magical, mystical, fantastical creatures and events to clash with, hide from, and complement that city life. In short, I expect urban fantasy to provide me with more or less equal measures of fantasy and urbanity.

Notes:

[1] Clute, John. ”Urban Fantasy.” The Encyclopedia of Fantasy. Eds John Clute & John Grant. New York: St. Martin’s Griffin, 1999.Back
[2] Locus. May 2009.Back

Place, Setting, Location

januari 9, 2013

For the past eight or so years, my research has focused on how fantasy relates to its environments. I have been fascinated by how story and location have worked together to create, for me at least, a sense of the marvelous. When I turned to Urban Fantasy, I thus gravitated naturally to stories in which the city played a major part. Now, as part of a wider project concening Urban Fantasy, I decided to familiarise myself with a number of (to me) new writers.

The first two books that I picked up were Jim Butcher’s Storm Front (2000; first of the Dresden Files novels) and Trent Jamieson’s Death Most Definite (2010; first of the Death Works novels). I knew that both authors used a city setting for their books; Chicago and Brisbane, respectively. And in both cases, I was dismayed.

I should make clear before I continue that my disappointment with these books has nothing to do with plot or characters. They are both enjoyable reads, and Jamieson in particular surprised me with some interesting twists and turns (often by doing to me what is also done to the protagonist: keep things moving so fast, there is no time to stop and think). My dismay comes from how the two city settings are treated.

The wizard Harry Dresden lives in a contemporary Chicago. The reader is occasionally told so, and there are some references to Lake Michigan and the O’Hare Airport. But there is very little of Chicago in the text. No street names or descriptions that emphasise the Chicago-ness of the setting. Locations such as the police station, a murder scene, or a vampire-run bordello are given a fair amount of description, but even they are not anchored to the social, historical, and cultural web that is a city. If the few names had been changed, it could have been set almost anywhere in North America. There is a blandness to city, a lack of concern with it.

Steven de Selby, whose job it is to pass dead souls from this world to the next, lives in Brisbane. This is made exceedingly clear. Streetnames, districts, cemetaries, the meandering river and the looming Mount Coot-tha are mentioned over and over again, along with the CityCat ferry, ”flat white” and ”long black” coffee, Queenslander houses, and the XXXX brewery. Stevens adventures takes him all over the city in what seems to be a race to include as many bits of Brisbane as possible. Having recently spent some time in Brisbane myself, I started out enjoying it, but soon realised that names were mostly what they were. There was nothing of Toowong in Steven’s frequent visits there, and the Regatta Hotel regained nothing of its cultural importance. In fact, had I not lived there for a while, I would have felt terribly put off by the whole thing. It felt like an in-joke – and I was only just in on it.

Maybe it is because I come from a diet of mostly high fantasy that I expect the world to have a roll in the story – I expect it to be a central character, and as such, have some attention given to it. And although Death Most Definite could take place nowhere but in Brisbane, Jamieson has given the city not a roll but a function; it is a setting, alright, but a rather passive one. Dresden’s Chicago is even less. It is a place, or just a place-holder, not even a back-drop.

I have found myself enjoying the cities that are given the same attention as the main characters. I want to be close to the world, to the environment, in the same way that I get close to the hero. This does not necessarily mean long-winded descriptions, but it does mean that the setting is, not a label, nor a list of names, but an active part in the story.

And what about Urban Fantasy?

Oh, that project is still running, and I will surely get back to that in the future.

Monstruöst fängslande

december 27, 2012

Patrik Stigsson, Cirkoli

Jag har över åren kommit att bli misstänksam mot böcker som ges ut ”på eget förlag” – de har ofta varit exempel på hur illa det går om man producerar en bok utan redaktörer, korrekturläsare och formgivare. Eftersom världen (och framför allt min bokhylla) är full av välskrivna böcker jag inte hunnit läsa så har det tagit emot att slå sig ned med vad som med stor sannolikhet ska komma att bli en besvikelse.

På sistone har jag börjat inse att ett förlag inte är en garanti för kvalitè, lika lite som att egenpublicering automatiskt medför brist på densamma. Bokmarknaden är tuff, och det ena njutbara och fantasieggande verket efter det andra har hittat fram till mig på andra vägar än via förlagen. Det senaste i ordningen är Patrik Stigssons Cirkoli.

Den här boken stacks i handen på mig på senaste Swecon (Kontrast i Uppsala) och eftersom omslaget var så pass proffsigt gjort började jag läsa de första sidorna – och insåg snabbt att detta var en fantasyberättelse som inte var lik något jag läst tidigare. Således fick den ta plats på nattduksbordet, högst upp i högen med kvällslektyr.

Som recensent kan jag nu välja en av två vägar. Jag kan fokusera på de problem som Stigssons bok (tyvärr) fortfarande dras med: språk och beskrivningar vacklar, ibland betänkligt; den tilltänkta läsarens ålder far runt en del; världens logik får stå tillbaka för berättelsens estetik. Eller så kan jag lovorda det nytänkande och den berättarglädje som Stigsson visar prov på, och understryka hur ofta han överraskade även en tämligen luttrad läsare som mig åtskilliga gånger.

Jag tänker välja det senare.

Cirkoli utspelar sig i en stad som för länge sedan omgärdades av en dödlig ogrässkog. Denna inspärrning har inte hindrat dem från att leva sitt idylliska småstadsliv, med söndagsutflykter, stadsrådsmöten med läsk och choklad, och ödmjuka tiggarmunkar i ett kloster. Det enda som varnar för att allt inte är så gulligt som det verkar är den obligatoriska vapenträningen för alla barn – och förstås Gustens pappa, som försvunnit in i skogen för,åratal sedan och aldrigt återvänt.

Gusten är en av de tre huvudpersonerna i boken, och påminner om många unga fantasyhjältar: något av en tragisk enstöring, men envis och förnuftig. Huvudperson nummer två är mer ovanlig. Filko är Gustens skyddsängel eller fantasikompis, och även om vuxna inte ser honom så finns han i tillräkligt konkret mening för att kunna bära med sig Gusten och den tredje hjälten, Sofia, genom luften. Sofia är en kavat ung dam som är mer än lovligt skicklig med värja och har tagit plats som en av mina favorithjältar i genren.

Dessa tre dras in i en konflikt som har sitt ursprung i en uråldrig och i det närmaste magisk nöjespark bortom ogrässkogen, och innan berättelsen tar slut har de tvingats ut på rymdfärd, klippas itu, hotas av munkar, flyga på träd, ätas av odjur och dras in i ett fullskaligt krig mot konstgjorda monster. Alla dessa underligheter och fler därtill lyckas Stigsson foga in i en och samma grundberättelse, ofta med förbluffande svängar och kopplingar, men alltid med en berättelse som jag köper. Alla tre är väl tecknade personer som det är ett nöje att följa, och även om miljön och logiken i berättelsen ligger nära barnsagans (jag tänkte ofta på såväl bullerbybarn som Kamomilla stad) så störde det inte mitt intresse. Tvärtom var det skönt att se ett nytt förslag till hur fantasy kan skrivas på svenska. Cirkoli ligger en bra bit bort från anglosaxisk quest-fantasy och närmare Diana Wynne Jones och Joan Aiken, men tonen är väldigt svensk.

Mystiken och magin som cirkusen, tivolit, och karnevalen erbjuder ligger som en grundton i boken, men i motsats till många andra verk som kommit ut under det senaste året eller så, så är Cirkoli bara just det: en grundton. Intrigen utgår därifrån, men växer snabbt till något mycket mer. Härligt!

Har man något intresse för svensk fantasy kan man plocka upp mycket sämre böcker än Cirkoli. Jag läste den med stort nöje!