Skip to content

Fantasy som anti-science fiction?

september 19, 2012

Recension av Ola Wikanders Serafers drömmar. Stjärnan, Gryningens son – första delen.

Det börjar bli spännande när en ny svensk fantasyförfattare kliver in på den litterära scenen. Allt som oftast har jag blivit positivt överraskad av böcker som fört genren framåt inte bara ur vårt ganska begränsade nationella perspektiv utan även med internationella mått mätt. Ola Wikander är den senaste författaren att försöka sig på detta. Tyvärr misslyckas han.

Wikanders intrig är inte sämre än den man finner i många fantasyromaner. I korthet handlar den om hur de två främsta seraferna (människornas främsta förkämpar) börjar ifrågasätta sin roll och upptäcker hur deras liv är knutna till en mörk hemlighet som berör inte bara dem själva och kungadömet utan hela mänsklighetens öde. Läsaren får följa deras bana från lydiga elitsoldater till eftersökta brottslingar innan de slutgiltigt kommer till insikt om hur allt förhåller sig och vilken roll de har. Inget originellt men en intrig som är slitstark och öppen för variationer.

Wikander hanterar sin intrig helt OK även om han inte direkt överraskar i några större mått. Kanske förvånades jag över att en bibliotekarie på vad som ter sig som kort tid lyckas förvandla sig till stridskonstnär, men i övrigt följde författaren ett ganska tydligt utstakat spår där vinkar och ledtrådar till läsaren var så tydliga att inga avslöjanden egentligen förvånade. Framför allt kändes det lite väl övertydligt att kalla serien för vad som är liktydigt med Morgonstjärna och presentera den främsta av eldänglar som en av huvudpersonerna. Olika läsare har naturligtvis olika associationer till detta – berättelsen om Lucifers fall har försett ett stort antal författare med stoff – men för mig ringde Milton, Pullman, och Gaiman i huvudet när jag läste, tillsammans med en rad från Shakespeare: ”Angels are bright still, though the brightest fell” (Macbeth 4.3). Kunde man eventuellt ha valt ett mindre övertydligt namn på serien? Nåja, ett mindre problem.

Fantasy är en genre där den fiktiva världen är viktig, och det är i en säregen värld som Wikander förlägger sin handling. Till en början blev jag inte klok på den. Där finns namn, platser och företeelser från vår värld, ibland tydliga (huvudstaden Ilion och frälsargestalten Iyasu är två av flera exempel), ibland förvirrande (varför talar en av gestalterna ibland tyska eller vad jag tror är italienska?), ibland dolda i språkliga lekar. Teknik från flera utvecklingsstadier samexisterar, lånade såväl från den faktiska världen som från fantastiska tankelekar: papyrus och rispapper, cyborger och datorer (”cerebromekaniska tankemaskiner”), alkemiska och genetiska experiment, gaslampor och hjulångare. Automatiska lås finns parallelt med övervakningskameror (i form av speglar). Det finns till och med ett patenteringssystem. Resultatet är ett överväldigande samelsurium utan struktur.

Fast inte riktigt ändå. Allteftersom jag läste insåg jag detta inte var en fantasyroman, och att mina förväntningar på inre konsekvens och en logiskt konstruerad värld inte hade med Wikanders bok att skaffa. Detta är en värld och berättelse som istället brutalt krossar science fiction-genrens konventioner och ikoner. Därför syns ingen rim och reson i samhällets tekniska nivå. Därför framställs tidens främsta vetenskapliga upptäckt som resultatet av en LSD-tripp. Därför förvrängs tidsresetemat. Därför blir vetenskapsmän profeter. Därför introduceras vetenskapliga discipliner som ikonocentrisk araknomanti (”att förutse framtiden genom att studera nät som spunnits av spindlar som givits hallucinogener”). Och därför, naturligtvis, görs akademiker till de stora skurkarna i dramat, tillsammans med en hemlig polis som skulle gjort vilken totalitär stat som helst stolt. Ur det här perspektivet blev Serafers drömmar en intressant intellektuell övning även om den inte svarade upp mot fantasy-genrens krav på världsbygge.

Berättelsen låter emellertid sf och fantasy mötas just i sina skurkar. Den galne vetenskapsmannen möter ondskans förkämpe. För detta är också en berättelse om ont mot gott, vilket klargörs relativt omedelbart. Till Wikanders fördel ska sägas att han åtminstone förser sina Mengele-akademiker och Gestapo-officerer med ursäkten att de gjorde det för mänsklighetens bästa; men när man följer huvudpersoner som utmålas som hjältar för att de vägrar lyda order är denna ursäkt bara ytterligare en vink om hur vi som läsare ska se på gott och ont. (Och den svage kungen som låter sig manipuleras av ond vetenskap och ond hemlig polis ter sig allt annat än sympatisk, oaktat hans återkommande samvetskval.)

Betraktat som fantasy är boken emellertid, som jag påpekade ovan, ett misslyckande. Fantasy är en fråga om språk, något som Tolkien nämner redan i ”On Fairy-stories”. Han anser att grunden för ”fantasy” är att flytta adjektiv från en sak till en annan, så att vi ”may cause woods to spring with silver leaves and rams to wear fleeces of gold, and put hot fire into the belly of the cold worm” [1]. I sin alldeles för tunna An Experiment in Criticism konstaterade C. S. Lewis hur viktig ”sharply observed or sharply imagined detail” var för att fantastiska (och omöjliga) element skulle kunna upplevas som verkliga, ”palpable and vivid” [2]. Skärpan är, antyder han, sprungen ur retoriken lika mycket som ur fantasin och iakttagelseförmågan. Den hittills främsta essän om fantasyspråkets retorik och betydelse är emellertid Ursula Le Guins mycket läsvärda ”From Elfland to Poughkeepsie”, där hon inte bara brutalt kritiserar exempel på dåligt fantasyspråk utan även diskuterar vad som gör att bra fantasyspråk fungerar [3]. Min egen erfarenhet är även den att fantasy – god, trovärdig fantasy – är en produkt av ett fungerande språkbruk.

Wikander må vara hur kunnig som helst när det gäller moderna och döda språk; fantasylitteraturens språk behärskar han inte. Dels är texten en trafikolycka av stilbrott (hur kan man rättfärdiga att ”trätoman”, ”helt uppåt väggarna” och ”hallucinogener” möts i samma korta stycke?), dels är den klumpigt skriven. Onödiga adjektiv och adverb tynger var och varannan mening istället för att låta väl valda verb och substantiv göra jobbet. Karaktärerna är bara svagt fokaliserade, så att läsaren blir hängande ovanför handlingen tillsammans med en odefinierad berättarröst (som har en tendens att understryka sin närvaro med ett antal ”ju”, det mest destruktiva lilla ord som finns när det gäller att skapa sekundär trovärdighet). Kända uttryck från vår värld gör sitt för att kasta läsaren ur den fiktiva världen. Klumpiga konstruktioner och gammaldags prosa gör sitt till för att göra läsningen trögflytande, och det hjälper inte att man då också peppras av namn och ord med rötter i allt från grekiska till slaviska och en hel del annat som jag inte kan placera men som definitivt inte känns hemmahörande i samma språkkultur.

I slutändan är det här Serafers drömmar fallerar. Det känns hemskt att säga, men jag fick anstränga mig för att ta mig igenom boken och felet låg i språket, i stilen. Var fanns redaktören och korrläsaren när det här manuset blev till? Deras hjälp hade behövts. Jag hoppas att de kan göra en bättre insats i del två i serien, men jag kommer inte att undersöka saken. Tyvärr.

Noter:

[1] Tolkien, J. R. R. ”On Fairy-stories.” The Tolkien Reader. New York: Ballantine, 1966. (p. 22)Tillbaka

[2] Lewis, C. S. An Experiment in Criticism. Cambridge: Cambridge UP, 1961. (p. 57)Tillbaka

[3] Le Guin, Ursula K. ”From Elfland to Poughkeepsie.” The Language of the Night. New York: Perigee Books, 1979 [1973]. 83-96. Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: