Skip to content

Fyra frågor om fantasy

maj 12, 2011

Igår blev jag kontaktad av två gymnasissor som i samband med ett skolarbete hade några frågor om fantasy och fantasykultur. Jag tänkte att jag kan lägga upp mina svar här och höra om vad ni, kära läsare, tycker: håller ni med eller mot? Har jag fått något rätt eller allt fullständigt om bakfoten? Vädra gärna era synpunkter. (Tystnad tolkas naturligtvis som medhåll.)


Först ska jag förklara en term som jag tänker använda: det fantastiska. Detta är sådant som i en berättelse skiljer sig från hur vi upplever att världen är beskaffad, det som är annorlunda från hur vi ser på och förstår världen. En enhörning och en fungerande trollformel är fantastiska element, men så är även spöken, rymdvarelser, överljusrymdfart, teleportation och tankeläsning. De fantastiska genrerna (även kallade fantastik) inkluderar fantasy, science fiction, övernaturliga skräckberättelser, många folksagor, med mer.

Varför tror du att folk lockas av fantasy?

Jag har flera teorier om detta, lite beroende på hur man är lockad.

Är man lockad av fantasy istället för t ex science fiction? Skillnaden mellan genrerna är att sf i botten försöker övertyga om att de fantastiska elementen skulle kunna vara sanna även om de inte är det. Sf uppmanar inte till några brott mot våra naturlagar utan försöker jobba inom dem. Fantasy, å andra sidan, utgår från att de fantastiska elementen inte bara är påhittat utan mer eller mindre omöjligt (om det finns en sak som alla de forskare som försökt definiera vad fantasy är under de senaste 30–40 åren och mer är ense om så är det att fantasy innehåller ett mått av det omöjliga); tankeexperimentet blir att se hur världen skulle kunna vara om reglerna för den var annorlunda. Många av de som föredrar fantasy framför sf lockas av denna större frihet att föreställa sig vad som helst, inte bara allt mellan himmel och jord utan även en hel del bortom detta. Sf uppfattas för bundet av vetenskaperna som beskriver vår värld men också av kravet på att rationellt motivera det fantastiska innehållet.

Är man lockad av fantasy istället för av t ex deckare, chick-lit, eller annan s k ”realistisk” litteratur – dvs man föredrar det fantastiska framför det icke-fantastiska (av vissa kallat mimetiska, verklighetsefterhärmande) så är det nog så att man uppskattar tanken på att världen skulle kunna vara annorlunda än vad den är – man fängslas av tankeexperimentet ”tänk om”. Olika former av fantastisk litteratur erbjuder olika former av tankeexperiment; faktum är att olika sorters fantasy erbjuder olika möjligheter.

En annan möjlig förklaring till varför fantasy attraherar är att centralt i många fantasyberättelser är Äventyret med stort Ä – utmaningen där något stort står på spel, gärna hela världen. Centralgestalterna är ofta små eller svaga individer som ges makt eller kraft att avgöra världens öde, och det är för en läsare som känner sig maktlös inför den egna världens öde lätt och tacksamt att identifiera sig med fantasyhjälten.

Slutligen brukar teorin läggas fram, att fantasy erbjuder en flykt till en vackrare, roligare, mer spännande, men framför allt enklare värld där det råder färre tvivel om vad som är bra och vad som är dåligt; en värld utan realpolitik, där det finns tydliga fiender och uppenbart rätt handlingsätt. Jag är lite tveksam till detta, även om det säkert stämmer i vissa fall, men det finns så mycket fantasy som inte på något vis passar in i den enkla form som den här förklaringen förutsätter att det inte kan vara den enda förklaringen.

Varför tror du att fantasy har fått sitt genombrott nu?

Jag vill nog inte gå men på att fantasy fått ett genombrott ”nu”, utan att genren fick det i och med Sagan om Ringen (1954–55; på svenska 1959) även om det kan ha dröjt till slutet på 60-talet innan det verkliga genomslaget kom. Vad som har hänt nu är att det har börjat pratas mer om fantasy på grund av Harry Potter-böckerna och -filmerna och Sagan om Ringen-filmerna. Dessutom har den generation som hade mycket fantasy att läsa när de växte upp nu blivit vuxna och kommit i positioner där de kan synas och höras; som lärare, journalister, förlagsredaktörer och forskare till exempel. (Vad ungdomar och barn sysslar med verkar aldrig vara av intresse …)

Varför tror du att det blivit en så stor kult kring fantasy?

Jag tror att i ett samhälle som blir allt mer sekulariserat och teknikinriktat finns det utrymme för att låta sig förtrollas, och fantasy erbjuder en möjlighet att förtrollas, att ”hänga” i en egen värld eller en värld man delar med andra. Fantasy är inte längre något som enstaka ”läshuvuden” sysslar med i enskildhet – tack vara bland annat Internet finns det möjligheter att mötas (om än virtuellt) och prata om vad som trots allt är viktigt för läsarna: det de läser.

Vad tror du att fantasy kommer att utvecklas till i framtiden?

Det verkar skapas ett centrum i genren där allt mer standardiserade världar och berättelser skapas, verk som i allt större omfattning kommer att likna varandra (det har pågått en rörelse mot detta sedan 70-talet), men i utkanten av detta centrum kommer det att finnas allt mer vågade experiment med vad genren tillåter – och eftersom fantasy i princip kan tillåta allt vi kan tänka oss så är det ganska mycket. Genren kommer alltså i denna marginal att breda ut sig och bli allt mer diversifierad, så att läsare såsmåningom letar upp de delar av fantasygenren som de föredrar, precis som har hänt i sf redan. Vissa experiment kommer kanske inte fungera medan andra tänder till mer eller mindre långlivade trender (ett exempel är den våg av s k New Weird som kom kring sekelskiftet med författare som China Miéville, Steph Swainston och K. J. Bishop; idag är det få som talar om New Weird längre). Idag inser allt fler författare att de inte är begränsade i var de hämtar sitt stoff, så att den västeuropeiska medeltiden nu bara är en bland flera möjliga fantasymiljöer. Mytstoff hämtas från flera delar av världen och blandas med varandra, något som kommer att bli allt vanligare. Inte bara medeltiden kommer att erbjuda den historiska basen för genren; vi ser redan hur 1800-talet blivit populärt med böcker som Stjärnstoft (Neil Gaiman & Charles Vess), Jonathan Strange & Mr Norrell (Susanna Clarke), Perdido Street Station (China Miéville) m fl. Andra författare har etablerat renässansen som en fantasyperiod, och andra tidsperioder kommer att komma inom kort.

På de stora förlagen kommer trenden mot långa bokserier att hålla i sig ett bra tag till; idag är det nästan omöjligt att få ett kontrakt som debutant med bara en bok för t ex TOR Books – tre är vanligen ett minimum. Det finns ingen anledning att tro att detta inte kommer att fortsätts eller utökas till fyra eller fem. Gapet till de mindre förlagen, som vågar satsa på fristående titlar, kan komma att bli större, så att fantasy antingen kommer som en fristående bok eller i en lång serie. Författare kommer att tvingas att göra sig själva till ”idoler” med en stor grupp trogna läsare så att det finns en ”garanti” att de säljer tillräckligt många ex av en bok – redan idag sker detta i USA och det syns en trend åt det hållet även här.

2 kommentarer leave one →
  1. maj 13, 2011 8:46 e m

    En annan möjlig förklaring till varför fantasy attraherar är att centralt i många fantasyberättelser är Äventyret med stort Ä – utmaningen där något stort står på spel, gärna hela världen. Centralgestalterna är ofta små eller svaga individer som ges makt eller kraft att avgöra världens öde, och det är för en läsare som känner sig maktlös inför den egna världens öde lätt och tacksamt att identifiera sig med fantasyhjälten.

    Här ligger en stor del av förklaringen till de långa fantasyseriernas popularitet, tror jag. Fantasygenrens popularitet i vissa grupper går, är en slutsats jag har dragit efter tio års diskussioner om ämnet med tusentals personer på nätet, förmodligen att härleda till att genren har mutat in ett område där den kopplas ihop med det episka äventyret. Jag har stött på många läsare som ser skillnaden mellan fantasylitteraturen och böcker som, tja, säg Jan Guillous om Arn, som fullständigt oväsentlig. Fantasy, science fiction, historiska romaner, det verkar inte vara det viktiga — men det är, särskilt i Sverige, fantasy som bäst har bitit sig fast i det hörnet.

    tack vara bland annat Internet finns det möjligheter att mötas (om än virtuellt) och prata om vad som trots allt är viktigt för läsarna: det de läser.

    Å andra sidan har nästan alla sidor som var sådana mötesplatser (på svenska) dött eller fått kraftigt minskad aktivitet. Se Tolkiens Arda, se Catahya. Det har skett ett skifte, och många intressefokuserade sidor har minskat. Bloggar, Facebook och Twitter har tagit över — man pratar mer med folk man redan känner. Men visst, möjligheten finns fortfarande.

    //JJ

  2. maj 13, 2011 8:47 e m

    Författare kommer att tvingas att göra sig själva till ”idoler” med en stor grupp trogna läsare så att det finns en ”garanti” att de säljer tillräckligt många ex av en bok – redan idag sker detta i USA och det syns en trend åt det hållet även här.

    Det här tycker jag för övrigt är en djupt tragisk utveckling. Jaja. Man är väl aldrig för ung för att bli reaktionär.

    //JJ

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: