Skip to content

Svensk fantasy 2.0

januari 19, 2011

Udda verklighet
av Nene Ormes

När jag påbörjade den här bloggen beslöt jag att jag skulle skriva åtminstone något om varje bok jag sedemera läste ut (livet är för kort för att läsa dåliga böcker, och alldeles för kort för att dessutom skriva om dem – jag tar mig inte ens tid att göra mig av med dem). Resultatet blev emellertid att jag fick en hög av böcker som väntade på att bli skrivna om som för ögonblicket växer snabbare än böckerna som väntar på att bli lästa.[1]

En av dessa dåliga samveten är Nene Ormes debutroman, som, såg jag häromveckan, lyckades bli 2010:s bäst sålda bok på svenska på SF-bokhandeln. Även om detta i sig skulle vara en anledning att nämna några ord om en roman, finns det många anledningar att skriva om Udda verklighet. En är att den har visat att det faktiskt finns lite mod hos svenska förlag att satsa ordentligt på ny och nydanande svensk fantasy. Kabusa, under sitt imprint Styxx Fantasy, har i redaktören Anna Henriksson en verklig tillgång (framför allt eftersom hon också står för omslag och grafisk form) som jag hoppas att de kommer att utnyttja mer i framtiden – gärna mycket mer.[2] Resultatet är att Udda verklighet är både visuellt tilltalande och litterärt bra, något som är nog så viktigt. Detta är en bok som kan dra nya läsare till fantasylitteraturen helt enkelt genom den inte uppfyller fördomarna mot genren. (Något min bonusmamma demonstrerade genom att läsa den med stor behållning, utan att ha läst så mycket som ett ord fantasy tidigare.)

Nu har jag förvisso inte sagt så mycket om innehållet i boken ännu. Till att börja med vill jag förtydliga att när jag kallar Udda verklighet för ”nydanande” menar jag inte ur ett internationellt perspektiv. Ormes har skrivit en ganska typisk s k ”urban fantasy”[3] som har föregångare i t ex Neil Gaimans Neverwhere, Charles de Lints Newford-böcker, Megan Lindholms Wizard of the Pigeons,[4] och Kate Griffins A Madness of Angels[5] – för att nämna några. Men boken är nydanande i att den valt en svensk stad (Malmö) som skådeplats för det fantastiska och därmed bidragit till att skapa ett (modern) svenskt fantastiskt landskap, i sällskap med bl a John Ajvide Lindqvist. Den är också nydanade i att den lyckats erbjuda ett fungerande svenskt fantasyspråk, ett språk som inte gjorde mig generad när jag läste det. Visst, det fanns en och annan anglicism och kanske någon lite väl entusiastisk neologism, men dessa skönhetsfläckar påminde mig snarast om hur väl resten av texten fungerade än fick mig att rodna över det bedrövliga språket.

För detta är sorgligt nog ett av svensk fantasys absolut största problem: bristen på ett fungerande språk. Både översättare och författare har givit intrycket av att vara osäkra, tanklösa, eller rent ut sagt språkligt inkompetenta när de iklätt fantasytexten en svensk språkdräkt. Vissa lysande undantag finns förstås, men även dessa har varit märkbart låsta i sin syn på vad ”fantasyspråk” innebär. Framsteg har gjorts, men de har varit försiktiga och klart påverkade av den stora massan av engelskspråkig fantasy. En och annan har lyckats producera fullständigt adekvata texter, men inte förrän jag läste Udda verklighet kände jag att ett avgörande steg mot fantasysvenska tagits. Vi är inte i mål ännu; det största problemet kvarstår. Vi måste hitta en svensk språklig konvention för att kunna skapa även främmande världar, men jag är plötsligt inte övertygad om att detta mål befinner sig så långt bort. Kan vi bara etablera en livaktig svensk fantasymarknad, med en någorlunda stor utgivning av svenska fantasyförfattare, ska vi nog nå dit. Och 2010 verkar peka i den riktningen: inte nog med att Ormes bok hamnade på SF-bokhandelns 10-i-topp-lista, där fanns även tre andra svenska författare (John Ajvide Lindqvist, Anders Fager och Erik Granström). Två av dem var förvisso skräck snarare än fantasy, men jag är inte knusslig.

Tillbaks, emellertid, till Udda verklighet. Hittills har jag inte nämnt mycket om handlingen, vilket beror på att den följer en ganska traditionell mall. Huvudpersonen, Udda, plågas av drömmar som känns obehagligt verkliga, bästa vännen beslutar sig för att följa upp en av dem och försvinner. Udda tvingas leta efter honom och dras in i en magisk del av det malmöitiska samhället, komplett med fågelfolk, minnestjuvar, och en vandring bakåt genom historien. Persongalleriet är bekant men samtidigt Ormes eget, och framför allt huvudpersonen är väldigt väl skildrad. Förstapersonsskildringens begränsningar i information kringås elegant genom Uddas drömmar, och miljöerna är lagom mycket beskrivna – ett fälla som fantasyförfattaren annars ofta faller i. Tempot är högt, men med nog pauser för att ge möjlighet till eftertanke, och jag hade aldrig tråkigt. Mycket läsvärd, med andra ord, även om den inte kommer att revolutionera genren.

Udda verklighets storhet ligger emellertid inte i dess story, eller ens i dess litterära kvalitéer. Den ligger i det löfte som boken utfärdar, ett löfte om att vi kan vänta oss en svensk fantasyförfattare som ger oss fler böcker av den här kalibern. Eller bättre. För detta är en typisk debutbok, i det att den känns lite påskyndad, lite som en ansträngning att snabbt nå fram till målet (att bli utgiven). Med sina 254 sidor och rätlinjiga story antydde den bitar som jag gärna sett utvecklade, inkluderade scener som jag tyckte var lite väl korta, gav med andra ord mersmak.[6] Nåväl, jag kan leva med det. Nästa bok kommer med all säkerhet inte att ha dessa små tillkortakommanden (och ja, det har sagts mig att jag är väldigt gnällig på den här punkten).

Till dem av er som inte har läst Udda verklighet ännu rekommenderar jag den således med varm hand, inte bara för sin egen skull (vilket den är värd) utan för att jag misstänker att den är inledningen till något mycket spännande: svensk fantasy version 2.0.

Noter:

[1] Detta kommer förmodligen att ändras under årets International Conference on the Fantastic, eftersom jag även i år ska hjälpa till att sätta upp och plocka ned bokrummet och således exponeras för mer sf och fantasy än vad som strikt taget är bra för mig, min plånbok, eller min bokhylla.Tillbaka

[2] Hennes talang syns även i designen av t ex Richard Mathesons Legend (I Am Legend) – i förtjänstfull översättning av min goda vän Lisa J. Isaksson – och omslaget till Mats Ahlstedts Mordet på Ragnhildsholmen.Tillbaka

[3] En term som jag har problem med, dels för att den resulterar i en ganska olycklig direktöversättning till svenska (som inte tar hänsyn till att svenskans ”urban” också betyder ”världsvan, belevad, fin o. förekommande, förbindlig, älskvärd, artig” (för att citera ur Nordstedts synonymordbok) något som inte direkt kan förknippas med mycket inom denna undergenre. Men även om man väljer att kalla detta hörn av Fantasyland för ”storstadsfantasy” istället blir det lätt förvirring; måste storstaden i fråga vara modern och hemmahörande i vår värld, eller får den, som Charles de Lints Newford, vara fiktiv; som China Miévilles New Crobuzon placerad i en främmande värld; som Terry Pratchetts Ankh-Morpork leka med genrens pseudomedeltida ideal; som Fritz Leibers Lankhmar följa dessa ideal? Ormes själv har plockat en term myntad av Christofer Emgård: ”bister fantasy” (se Nene Ormes blogg). Snarare än att beskriva vilken miljö handlingen utspelar sig i, fångar denna term en känsla som förmedlas av mycket ”urban fantasy”, men även av viss fantasylitteratur satt i andra miljöer, och åtminstone jag jagar oftare känslan än den specifika miljön (och jag är väl medveten om ironin i detta). Jag lyfter på hatten för detta begrepp!Tillbaka

[4] Det har länge varit tradition i fantasykretsar att påpeka att hon är mer känd under pseudonymen Robin Hobb, så jag gör väl det också.Tillbaka

[5] En pseudonym Catherine Webb valde för att inte hamna längst ned på bokhandlarnas hyllor. Boken är inte så dum, framförallt inte om man gillar London, som boken snarast är en kärleksförklaring till. Tillbaka

[6] Jag föredrar för övrigt den här sortens debutbok framför den som visar tydliga tecken på att ha bearbetats i flera år i författarens huvud. Sådana böcker – Scott Lynchs Locke Lamoras lögner (The Lies of Locke Lamora) är ett bra exempel – följs upp av en fortsättning som visar tydliga tecken på att vara mindre genomtänkt, och den tredje boken brukar hålla ännu sämre kvalité. (Faktum är att jag fruktar Lynchs tredje bok av just den anledningen.)Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: