Skip to content

Patois + vodun = fantasy

maj 21, 2010

Brown Girl in the Ring av Nalo Hopkinson

And then Ti-Jeanne chuckled in a deep, rumbling voice, the same unearthly sound that she’d made in the chapel. ”Brothers, brothers, don’t fight! It have plenty of me to go around.” She suddenly seemed much taller than Jay. She broke his hold with ease, reached to her own neck with long, long arms, and grasped the head of Crapaud’s dazer. He fired.

I en inte alls för avlägsen framtid kollapsar Torontos innerstad under tyngden av sin egen slum. Efter våldsamma upplopp flyr de rika och priviligierade centrum för att barrikadera sig i förorterna. Kvar blir alla de som inte har något val; gatubarnen, tiggarna, och alla de människor som inte hade pengar nog att ta sig ut. Och i den nya ordning som uppstår vaknar tron på de gamla andarna till liv efter en lång dvala.

Att de stora städernas centrum snart kommer att överges av de som kan lämna dem är ingen helt ny tanke, inte ens när Nalo Hopkinson debuterade med denna ganska korta och kärnfulla roman 1998. Lisa Goldsteins A Mask for the General (1987) tillhör genrens främsta exempel (om ni inte läst Goldstein har ni missat en av genrens riktiga juveler). Somliga minns säkert också Carpenters dystra aktionfilm Flykten från New York (1981) med Kurt Russel som den bittra hjälten Snake Plissken. Där hade Manhattan dekat ned sig så fullständigt att man helt enkelt stängde av broarna och förvandlade ön till ett enormt fängelse. Naturligtvis störtar presidenten, och Plissken får i ofrivilligt uppdrag att ta sig in och hämta honom. (Filmen utspelar sig 1997.)

Hopkinson får kämpa lite mer med att trovärdiggöra Torontos kollaps och instängning. Hon lyckas kanske inte övertyga rationellt om att man överger ett av landets äldsta och vackraste universitet, en av värdlens högsta byggnader och (vilket inte nämns i boken) ett av världens främsta sf- och fantasybibliotek, men känslomässigt lyckas hon framkalla en miljö som övergivits av civilisationen. Armerade vakter hindrar de kvarvarande från att ta sig ut, och inga samhällstjänster tar sig in, om det inte måste eller har pengar att tjäna. Och även i Hopkinsons fall är det presidentens liv som står på spel.

Tja, eller premiärministern, eftersom Kanada saknar preident även i Hopkinsons mörka framtid. Hon är i desperat behov av ett nytt hjärta (AB+) och Rudy, Torontos okrönte gangsterkung får i uppdrag att hitta ett nytt bland stadens invånare. Rudy, som härskar evigt ung och osårbar tack vara den ande han med voodoo bundit i sin tjänst. Han är, med andra ord, dramats skurk. På motståndarsidan finner vi hjälten, Ti-Jeanne, som bor med sin mormor och nyfödde son på en gård i hjärtat av den nya ekonomi som fötts i staden. De helar människor och odlar de örter och medicinalväxter som avsaknaden av sjukvård kräver. Mormodern är även en vis kvinna, en häxa, en curandera, eller, som hon skulle säga själv, hon tjänar andarna.

Det här är, oaktat sin dystopiska ram, en fantasyberättelse. Hopkinson lånar från sitt karibiska arv och zombier och förfädersandar blandar sig friskt i människornas göranden och låtanden. Konflikten mellan Rudy och hans hantlangare, och Ti-Jeanne och hennes mormor, är lika mycket en andlig strid som en fysisk. Som sig bör knyts banden mellan protagonister och antagonister hårt, inte enbart tack vare att Ti-Jeannes drogmissbrukande ex-man hör till gangsterbossens folk. Ti-Jeanne upptäcker mycket om sig själv och sin historia som hon inte vill veta, men det är tack vare denna kunskap som hon till slut kan kämpa emot.

Intrigen är välkonstruerad och Hopkinson tappar inga trådar, men den är bitvis förutsägbar och slutet kommer inte som någon överraskning trots allt slinger på vägen. Rudys grymheter skildras så ingående att de kan jämställas med hjärttransplantationens alla medicinska detaljer. Den eukatastrof (plötsliga lyckosamma vändning) som vi på klassiskt fantasymanér får uppleva är storslagen men samtidigt lite av en besvikelse. Till syvende och sidst får ingen betala något egentligt pris.

Bokens två främsta företräden är emellertid stora sådana: dels är den karibiska patois som kryddar huvudpersonernas språk underbar läsning (även om recensenter kritiserade Hopkinson för den när boken först kom ut). En mustig jamaikanska ringer i öronen på mig när jag läser och gör att den vodun som berättelsen bygger på blir fullständigt trovärdig. Dels är det i sig behagligt att läsa fantasy som bygger på en så annorlunda miljö och med så annorlunda myter i botten. Flykten från New York må finnas någonstans i bakgrunden, men Hopkinsons bok är tydligt sin egen, en konflikt som springer naturligt ur den magi som miljön släppt lös. Allt håller ihop när man väl accepterat grundpremissen, och för min del kan jag leva med förutsägbarhet om allt annat stämmer.

Detta är inte genrens främsta verk, men det är på många sätt en annorlunda läsning och väl värd att plocka upp. Den är tydligt kanadensisk (och har likheter med framförallt tidigt Charles de Lint) och dess karibiska arv gör den exotisk på ett sätt som pseudomedeltida fantasy sälla lyckas med i dessa dagar.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: