Skip to content

Sätt att se på fantasy…

april 25, 2010

Under de senaste fyra veckorna har jag befunnit mig i renässansens England. Inte bokstavligen, förstås, utan genom en kurs om det engelska renässansdramat (de som av någon anledning försökt kommunicera med mig under den tiden har nog fått detta mer än klart för er). I korthet kan man sammanfatta kursen som två veckors pjäsläsning, en veckas läsning av diverse kritiker och historiker, och en veckas seminarier med den utomordentliga Shakespeare-forskaren professor Michael Dobson. Och detta leder mig till varför jag överhuvudtaget tar upp detta …

Under ett seminarium sammanfattade prof Dobson de tre huvudfårorna inom modern Shakespeare-forskning, och det slog mig att dessa tre varianter erbjöd tre olika möjligheter att läsa fantasy på. Jag tänkte således leka lite med tanken på vad man skulle kunna få ut genom dessa tre perspektiv. Shakespeare-kritiken är, grovt sett:

  • humanistisk – där man fokuserar på de ”universella” likheter som renässanstexten har med våra dagar; vilka mänskliga värden delar vi i vår tid med Shakespeares samtida, och vilka gemensamma synsätt har vi.
  • historicistisk – som tar fasta på att det är stora skillnader mellan vår tid och renässansen; kritikern blir en tolk som måste förklara dessa skillnader, för utan att förstå den tid som Shakespeare levde i kan man inte förstå hans dramer.
  • presentistisk – vilken är nära släkt med den humanistiska, men man utgår från vår tid och ser hur man kan anpassa läsningar av Shakespeares pjäser på vår egen samtid, genom att t–ex se politiker som Clinton eller Blair i termer av Hamlet eller Macbeth.

Dessa inriktningar ger, med lite anpassning, möjlighet till olika läsningar av fantasyberättelser (jag är medveten om att jag kanske borde hitta på nya termer för att visa att det rör sig om fantasy, men för tydlighetens skull behåller jag ursprungstermerna). En humanistisk läsning skulle ta fasta på att fantasyvärlden, oavsett dess ytliga skillnader från vår egen värld, ändå är nära släkt med realismen. Det mesta i en fantasyberättelse är välbekant; alver må ha spetsiga öron och leva länge, men vi kan ändå förstå deras drivkrafter och tankesätt (eller tror oss i vart fall kunna det). De flesta miljöer, från döda träsk till utsmyckade grottsalar, kan också förstås i termer av våra egna erfarenheter och inordnas i våra tankekonstruktioner. Världen må vara främmande, men inte oförståelig, inte väsensskilt.

Läser man istället med historicistisk syn på fantasy, tar man fasta på det främmande. Vitsen med genren är att den tillåts gå utöver och bortom det invanda och välkända. Fantasy kan konstruera om världen för att på så vis diskutera nya saker, men har också förmågan att visa oss nya platser, nya varelser, nya händelser. Drivkrafterna är kanske i viss mån oförståeliga för oss, men med lite tur kan författaren snarare än att visa oss något vi redan förstår få oss att inse även hur något främmande tänker och fungerar. Fantasy blir ett sökande efter det exotiska, en fångens flykt ut ur vardagens fängelse (om man nu ska tro Tolkien).

Presentismen har sitt tydliga motstycke i den avart av fantasyläsning som omedelbart söker efter paralleller mellan fantasyvärlden och vår egen. Berättelsen ska ”tolkas” till vår egen värld: allting är ”egentligen” något annat. Sauron är ”egentligen” Stalin/Hitler/Satan. Ringen är ”egentligen” kärnvapen/den abstrakta ondskan. Aslan är ”egentligen” Jesus. Berättelserna ses som allegorier, oavsett hur dåligt detta synsätt fungerar. (Jag ansluter mig helhjärtat till den skola som anser att fantasy per definition inte är allegorisk; därmed inte sagt att det inte kan finnas ekon och likheter mellan fantasyföreteelser och företeelser i vår värld.)

I ljuset av detta kan det vara värt att tänka en extra gång när man funderar över eller skriver om en fantasytext. Vilket perspektiv har jag anlagt på texten, eller har jag rentav blandat och gett helt friskt. Jag tror inte att endast ett av dessa tre angreppssätt är vägen till sanning, men jag känner mig tämligen övertygad om att en odiskriminerad blandning av dem kan leda till förvirring och dålig litteraturkritik.

Just nu känner jag mig övertygad om det, i varje fall. Men jag är också tämligen säker på att jag kommer att fundera mer över detta i framtiden.

Slutligen: jag befinner mig just nu i slutfasen av att skriva på min doktorsavhandling (de av er som känner mig vet redan detta), och det kan komma att bli långt mellan inläggen ett tag. Jag ber om ursäkt på förhand, och ska försöka hålla luckorna så små som möjligt.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: