Skip to content

2010 års ICFA

april 10, 2010

(I tre veckor har jag nu läst in en kurs i renässansdrama och den här posten har således låtit vänta på sig.)

Den 31a internationella fantastikkonferensen, ICFA, gick av stapeln i Orlando den 17-20 mars. För dem av er som inte vet, så är jag regelbunden ICFA-besökare och kan sedan några år tillbaka räkna mig som en av konferensarrangörerna, först som styrelserepresentant för studentgruppen och numera som ansvarig för avdelningen för engelskspråkig fantasy. Det betyder att jag är ansvarig för att godkänna de föredragsförslag om fantasy som kommer in, sätta ihop dem i lämpliga grupper om tre, förse dessa grupper med ordförande och sedan hantera problem- och informationsflödet. Det betyder också att jag flänger runt och försöker prata med alla de forskare som sysslar med fantasy.

För en forskare inom fantastik (dvs science fiction, fantasy, skräck och därmed relaterade ämnen) är Florida-konferensen en av årets höjdpunkter, när man under några intensiva dagar träffar över trehundra likasinnade (och 60-70 författare) och kan diskutera sin forskning utan att behöva möta tomma blickar och oförstående frågor – framför allt behöver man aldrig försvara värdet av det man sysslar med. De dryga 200 konferensföredragen är vanligtvis av hög kvalité och leder till intressanta diskussioner och spännande boktips. Nedan följer en del av vad jag plockade med mig hem:

Aiden-Paul Canavan, från Liverpool University, presenterade en spännande diskussion om hur delar av fantasygenren börjat röra sig från den sago-, myt- och legendkoppling som vi vant oss vid från 1800-talets tidiga författare, via Tolkien och fram till 1980-talets långa serier, till att fokusera mer på en psykologisk och social realism. Istället för att låta läsaren se allt ur de ”goda” personernas synvinkel växlar perspektiven; gott och ont blir relativa kategorier istället för inbyggda drag, i de fall där den konflikten ens skildras. Hans exempel var Steven Eriksons Malazan Book of the Fallen (Steve satt f ö i publiken), men China Miéville, Scott Lynch och Joe Abercrombie utgör andra tänkbara exempel. Min reaktion är dock att det även finns andra strömningar, där s k ”metafantasy” (en term introducerad på ICFA för ett antal år sedan av kritikern Brian Attebery) är en av de större. Detta är fantasy som kommenterar på sin egen genretillhörighet genom att göra oss som läsare medvetna om vad vi förväntar oss. Atteberys exempel var Sean Stewarts Nobody’s Son, där hjälten besegrar draken och vinner prinsessan och halva kungariket redan i kapitel 1 (och sedan börjar problemen). Själv är jag väldigt förtjust i Patrick Rothfuss Vindens namn, där själva berättandet hålls fram som berättelsens mittpunkt, och olika perspektiv och versioner av samma berättelse formar om världen och dess historia.

Även om jag inte är en stor läsare av superhjälteserier eller -berättelser brukar jag försöka lyssa på föredrag som rör detta. Årets bidrag handlade om superhjältepoesi och tog sitt avstamp i en diskussion om myter och hur superhjältar kommit att ersätta dessa i vårt moderna samhälle. Populärkulturen har kommit att utgöra material för många poeter, med diktsamlingar om såväl Stålmannen som Fantastiska Fyran. Bryan Dietrichs utomordentliga diskussion kring diktsviten ”The Love-Life of the Fantastic Four” är för lång för att ta upp här, men hans slutsats, att superhjältepoesi gör superhjältarna lite mer vardagliga och vardagen lite mer super, ligger i mitt tycke nära sanningen. Dietrichs slutsats ekar också av Tolkiens idé om att fantasy (”fairy-stories”) hjälper oss att återvinna eller återfinna det fantastiska i vår omvärld (i ”On Fairy-Stories”). Det är nog inte alltid sant, men i vissa fall kan fantasy få oss att se världen på ett nytt vis.

Slutligen (eftersom tiden sprungit iväg ännu en gång) ska jag nämna att en av de mest intressanta böckerna som jag stötte på var Charles Finneys The Circus of Dr. Lao, en mycket kort roman från 1935 som beskriver, i ett antal vinjetter, hur invånarna i en småstad påverkas av ett besök av en kringresande cirkus. Den marcherade rask högt upp på min läslista.

Och nästa år är temat The Fantastic Ridiculous. Det utlovar en del skratt om inte annat.

One Comment leave one →
  1. april 18, 2010 6:41 e m

    En fantastiskt trevlig konferens tyckte undertecknad (som inte är lika insyltad i ICFA som Stefan, och som därmed kan fejka objektivitet…).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: