Skip to content

När blir det för luddigt?

februari 26, 2010

Just nu sätter Tor.com strålkastarljuset på Michael Moorcock och bland inläggen hittar man ett beundrarbrev från Neil Gaiman där han bl a skriver:

I took it for granted that a good author could and should be able to write anything and write anything well in any genre or way, and bend and break genres and rules at will—after all, you did it. (”I’m mostly your fault, Michael Moorcock”)

Jag har under flera år funderat över, diskuterat kring, undervisat i och tagit del av tankar om skrivande och författande. Min omedelbara reflex var att hålla med Gaiman (han är ju trots allt Neil Gaiman – hur kan man inte hålla med?). Självklart ska en bra författare kunna skriva vad som helst och hur som helst. Är det trots allt inte så att de författare som jag uppskattat mest har varit de som brutit mot genrekonventioner och ”regler” för hur man skriver? Framför allt när ”reglerna” verkar komma direkt från Hollywood och förespråkar att läsaren ska fångas från första början och helst inte tillåtas andas förrän berättelsen är slut.[1]

Men när jag tänker efter så är det egentligen inte så. Det är så jag önskar att det vore, men med hand på hjärta så har några av den senaste tidens största fantasyläsupplevelser varit verk som har varit nydanande trots att de hållit sig inom ramen för genrekonventionerna: Scott Lynch, Joe Abercrombie, Patrick Rothfuss … Jag fascineras av att de kan skriva något som känns nytt och fräscht utan att bryta mot genrens regler. (Och, måste jag medge, jag stör mig inte på att fångas av första stycket heller – framför allt inte när det gäller noveller. Men jag föredrar att få andas och reflektera åtminstone ibland.)

Gary K. Wolfe har en poäng när han varnar för hur genrelitteraturen (han skriver om sf, horror och fantasy) riskerar att kollapsa antingen genom att den ständigt utmanar sina egna gränser och konventioner, eller genom att den sluter sig kring en kärna av allt mer självrefererande texter, och på så vis upphör att skapa nytt – och upphör att attrahera nya läsare.[2] Både fantasy och sf har sett båda typerna av författare och har dragit på sig läsare som uppskattar båda sortens verk. Men förr eller senare glider berättelserna undan, ut ur den luddiga mängd som utgör en genre, eller faller in i det svarta hål som utgör genrens kärna.[3] Fältet mellan hard core-fantasy (eller -sf) och kanske-fantasy (-sf) faller i träda, fyllt av historiska verk men med väldigt lite tillväxt.

Men det måste finnas möjlighet att skapa nytt även i detta område, verk som inte imiterar eller reagerar mot Tolkien, Le Guin, Garner och Lewis, men som inte heller försöker se hur få fantasyelement som kan ingå utan att flyta iväg i litteraturens huvudfåra. Verk som laborerar med sekundära världar och heroiska huvudpersoner utan att vi skymtar Ringens brödraskap som slagskuggor över dem. Verk som använder sig av Tolkiens sagokittel [4] utan att plocka upp samma ingredienser ur den eller använda dem på samma sätt. Visst går det; Gaiman själv gör det när han är som bäst (men börjar upprepa sig lite nu). Pat McKillip gör det fortfarande med bravur. China Miéville vet också hur man gör (även om han skulle reagera kraftigt mot att jag använder Tolkiens teori på hans skrivande och antagligen lägga stor möda på att tala om att jag har fel). Och …

Hemma läste vi just ut Liz Williams andra Detective Inspector Chen-roman, The Demon and the City. Med demoner och gudar (och demoniska gudar), konvenansäktenskap med avlidna och resor till dödsriket är den i mitt tycke en utmärkt fantasyberättelse. Att den också innehåller avancerad genteknik, storföretag och deckargåtor, och utspelar sig i en framtida kinesisk jättestad som är ett Singapore-franchise gör den inte mindre till fantasy. Williams har slevat upp helt nya ingredienser ur vår gemensamma sagokittel, en del av dem nya och okända smaker, andra välbekanta. Kombinationen är spännande: man känner igen sig utan att kunna förutse vad som kommer att hända. (Och huvudpersoner dör, vilket jag är svag för. Inte för att det spelar roll i fantasy – att de är döda hindrar inte figurer från att agera, lika lite som att det står i vägen för ett lyckligt slut.)

Så jag tycker nog att böjandet och brytandet av genrer och regler ändå ska ske med urskillning; annars riskerar man att bryta sig ur genren och in i det luddiga och odefinierbara som i brist på bättre kallas för ”mainstream”.

Noter:

[1] Le Guin, Ursula K. ”A Matter of Trust.” The Wave in the Mind. Boston: Shambhala, 2004. 223-34. (pp. 230-31)Tillbaka
[2] Wolfe, Gary K. ”Evaporating Genre: Strategies of Dissolution in the Postmodern Fantastic.” Edging into the Future: Science Fiction and Contemporary Cultural Transformation. Eds. Veronica Hollinger & Joan Gordon. Philadelphia: U of Pennsylvania P, 2002. 11-29.Tillbaka
[3] Attebery, Brian. Strategies of Fantasy. Bloomington: Indiana UP, 1992. (pp. 11-17)Tillbaka
[4] Tolkien, J.R.R. ”On Fairy-stories.” The Tolkien Reader. New York: Ballantine, 1966 [1947; orig. lecture 1938]. 3-84. (pp. 19-20, 26-33)Tillbaka

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: