Skip to content

Genrens inre gränser

januari 5, 2010

Under sina tidiga dagar valde redaktörerna för den utomordentliga podcasten Podcastle att ge ut en provkarta med fantasynoveller som skulle illustrera den fantastiska bredden i fantasygenren. Bland de mindre typiska alstren som de inkluderade hittar man John Schoffstalls ”Fourteen Experiments in Postal Delivery” i en suverän läsning av Heather Lindsley [1]. Faktum är att Schoffstalls berättelse är den Podcastle-novell jag har återvänt till flest gånger. Samtidigt är det en av de noveller som jag hittat på Podcastle som jag är minst säker på faktiskt är fantasy.

Jag ska inte här ge mig in på varför jag är så förtjust i denna lilla text (men Lindsleys läsning bidrar) eller försvara dess eventuella fantasystatus. Personligen är jag tämligen inklusiv i min syn på vad som är fantasy men jag börjar misstänka att en alltför generös inklusivitet har börjat leda till problem för genren och dess läsare. En slags diskret dragkamp verkar pågå, där vissa läsare (kanske det stora flertalet) har börjat känna att fantasybegreppet har kommit att bli för uttänjt. ”Traditionell” fantasy som utspelar sig i en främmande, pseudomedeltida värld med magi och monster (eller svärd och svartkonst) har satts i skamvrån och istället viftas det med älvor med cyberimplantat, kommunistiska tågkommuner, vilsna gudar i USA och surrealistiska brevförsändelser. Kritiker och forskare (i den mån de märks) verkar ignorera alla drakar, trollkarlar och försök att rädda världen från ondska om de inte hör hemma hos Tolkien till förmån för vad som borde vara perifera fenomen.

Brian Attebery inleder sin banbrytande Strategies of Fantasy från 1992 med att diskutera fantasy som stil, genre och formel (mode, genre, formula). Den sista är den mest begränsande i hur den definierar vad som ska ingå i ett fantasyverk; den första är den bredaste, och inkluderar större delen av världslitteraturen. Till slut tar han till idén om att fantasygenren för sina läsare är en luddig mängd (fuzzy set) med ett ganska väldefinierat centrum (där han finner/placerar Sagan om Ringen) och en allt vagare periferi. Tanken har anammats av åtskilliga fantasyforskare sedan dess medan andra har beskrivit den som ett sätt att smita undan problemet med att definiera fantasy. Kanske har dessutom saker och ting förändrats sedan det tidiga 1990-talet. Det är onekligen svårt att se likheterna mellan Jessicas försändelser i Schoffstalls text och Frodos mödosamma färd med Ringen.

Men det går. I båda fallen rör det sig om berättelser som behandlar det omöjliga som vore det möjligt. Om vi vill kan vi låta detta vara vår definition av fantasy – eventuellt med tillägg såsom att de ska sluta lyckligt men att lyckan ska ha ett pris; att de ska låta oss se världen klarare; eller att de ska ha någon gemensam ”grammatik” eller struktur. Jag kan bara inte låta bli att fråga mig om sådana beskrivningar mer och mer är försök att oka ihop vad som kanske faktiskt är olika saker.

Diverse försök att definiera fantasy har gjorts under årens lopp, ofta mer eller mindre framgångsrikt. Andra har fallit tillbaka på Damon Knights beskrivning (av science fiction) att det är ”what we point to when we say it” [2]. Någon (jag minns inte just nu vem) påpekade fövisso att ”we” är relevant här: genrens innehåll definieras av dess läsare, inte av vem som helst. ”Vi” som ska utse fantasy har emellertid blivit för splittrade. Läsare av Tolkiens epigoner har en annan uppfattning om vad som ska pekas på än de som funnit nöje i författare som Miéville och Link, Swanwick och de Lint. Förlag och kritiker pekar åt olika håll. Intressant nog är det ofta de högljutt välartikulerade som ropar periferi medan en tyst massa ignorerar dem och köper nästa Paolini eller väntar på nästa Wheel of Time (Jordans död oaktat). Få låter sig övertygas av motståndarsidans argument (ens när författare som Patrick Rothfuss gör sitt bästa för att kombinera genrens kärna med dess utkanter [3]).

Jag kan inte låta bli att misstänka att en del av denna slitning beror på en önskan att vinna litterärt erkännande för genren: ”Titta här vilken fantastisk fantasybok – hur kan ni säga att fantasy är skräp?” Och motståndarna kämpar emot: ”Astrid Lindgren skrev inte fantasy! Ej heller Susanna Clarke, Maria Gripe, Selma Lagerlöf eller någon annan som skrev bra böcker.” Tyvärr hjälper det nog inte hur många World Fantasy Awards, eller ens Nobelpris, en författare får. Enstaka exempel kan aldrig rädda en hel genre. Gary Wolfes synpunkt att fastslå att sf är litteratur, och att varje verk/författare således har rätt att diskuteras och utvärderas för sig, som litteratur, kan vinna erkännande för verket eller författaren i fråga, aldrig för genren.

Å andra sidan är det genren som skänker läsaren identitet: jag ser mig själv som en fantasyläsare och -forskare. Det finns något i att hantera det omöjliga som möjligt och skapa världar i vilket detta fungerar som attraherar mig. Det är onekligen praktiskt att det finns en etikett att använda, en etikett som ännu så länge rymmer såväl trollkarlar som förvridna verkligheter.

Noter:

[1] För dem av er som föredrar att läsa text, hittar ni även Schoffstalls novellStrange Horizons. Tillbaka

[2] Knight, Damon. In Search of Wonder: Essays on Modern Science Fiction. Advent Publishing, Inc., 1967. p. xiii. Tillbaka

[3] Ett exempel är hans The Name of the Wind, men kanske ska man vänta på att den avslutas innan domslut kan falla. Tillbaka

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: