Det är kul att se att ICFA äntligen verkar ha fått lite uppmärksamhet här hemma. Det tyder om inte annat på att fantastikforskning inte bara spridits lite utan även tas så mycket på allvar att man kan tänka sig att resa till Florida i mars och härda ut sol, pool, och sällskap med namnkunniga forskare och författare. Men fler svenska forskare är naturligtvis välkomna på kommande konferenser.

Although Alter approaches the subject from the opposite side from me, as it were (I’m more interesting in how those settings work once they have been written), we clearly agree about a number of things, and anyone else who’s interested in the subject may enjoy this.

Another project that has finally moved into its second phase is a ”radio” drama I write and produce with Jan-Erik Åberg and Stefan Ingstrand (read Stefans blog at Tumblr if you are into superheroes). It’s a sf/fantasy story in 18 episodes (season 1, that is) about … Ah, I’ll save that for a different post. We will soon start recording and the result will be podcast. I promise to post the link here.

Coming projects include a paper for the upcoming ICFA on fantasy city maps (using examples from Steven Erikson’s Gardens of the Moon, Scott Lynch’s The Lies of Locke Lamora, and China Miéville’s Perdido Street Station; an article (in Swedish) on reading natural settings in fantasy; and two book projects, one in English, one in Swedish. If I find time for all this … (In fact, that could be three book projects; I really would like to put together a cookery book as well — for fun, as it were.)

But I’ll try to write here occasionally, as well. I really should share my thoughts with you about what it means when people talk about ”the new Tolkien”.

Kärlekskranka kakor och frihetstörstande tandborstar:
Hur ser dagens science fiction-författare på intelligent teknik?

Den digitala utvecklingen rusar vidare och drömmen om artificiell intelligens verkar vara i högsta grad levande. Så kallad intelligent programvara tar över inom allt fler områden, från antivirusprogram till sökmotorer, från bilmotorer till smarta telefoner. Denna utveckling mot en tilltagande intelligensifiering av vår tekniska omvärld har naturligtvis satt sina spår i science fiction-litteraturen. Det är länge sedan målet bara var att skriva om fysiska och mentala kopior av människor eller diskutera hur intelligenta superdatorer blev galna; dagens sf berättar om intelligenta hushållsredskap och smarta vapen, tänkande färdmedel och kännande livsmedel. Och den fråga som ständigt väcks är: hur ser en värld ut där vi inte längre skapar tänkande varelser till vår avbild utan utifrån våra behov? Utgör den intelligenta tekniken ett hot mot oss – eller är den vårt sista hopp?

Och om ni inte kan komma själva men känner någon som skulle kunna roas av detta får ni naturligtvis gärna sprida ordet.

De andra arrangemangen i Tal, text, tanke är Katarina Berhardssons föreläsning Litterära skildringar av sjukdom den 11/10, och Christofer Emgårds föreläsning I gränslandet – morgondagens spel. Båda är intressanta föreläsare och värda att lyssna på!

ICFA 2012: The Monstrous Fantastic

In his seminal article on Beowulf, J.R.R. Tolkien describes the three monsters of the poem as “essential, fundamentally allied to the underlying ideas of the poem.” The Fantastic has many similarly integral monsters and monstrosities. But what do these monsters mean? How does the monstrous signify? The Monstrous Fantastic will explore the many creative and cultural constructions of monstrosity in the arts from monsters of ancient times to monsters of the present and future.

This year’s conference will feature Guest of Honor China Miéville, author of many award-winning novels including the Bas-Lag trilogy and, most recently, Embassytown; Guest Author Kelly Link, whose short story collections include Pretty Monsters; and Guest Scholar Jeffrey J. Cohen, editor of Monster Theory and author of Hybridity, Identity and Monstrosity in Medieval Britain, among other works.

We welcome paper proposals on all aspects of the fantastic, and especially encourage papers on the work of our special guests and attending authors. Please see our website at www.iafa.org for information about how to proposal panel sessions or participate in creative programming at the conference.

Paper proposals must consist of a 300-word abstract accompanied by an appropriate bibliography to the appropriate Division Head below. The deadline for submissions is October 31, 2011. Participants will be notified by November 15, 2011 if they are accepted to the conference. Attendees may present only one paper at the conference and should not submit to multiple divisions. If you are uncertain to which Division you should submit your proposal, please contact Sherryl Vint (sherryl.vint@gmail.com).

DIVISIONS

Children’s and Young Adult Literature and Art (CYA): Alaine Martaus for papers on all aspects of the fantastic in literature aimed at younger readers, including picture books, middle-grade and young adult texts, and graphic novels.

Fantasy Literature (F): Stefan Ekman for papers on all aspects of fantasy literature (broadly defined to mean anything from genre fantasy to magic realism and folk tales).

Film and Television (FTV): Jeffrey Weinstock for papers on all aspects of the fantastic in cinema and television.

Horror Literature (H): Rhonda Brock-Servais for papers on any aspect of horror literature including the Gothic, physical horror, psychological horror, archetypes, and the supernatural.

International Fantastic (IF): Rachel Haywood Ferreira for papers on all aspects of the international fantastic in all media. In this context “international” means either non-anglophone or originating in a culture considered/considering itself as foreign within the anglophone world; this may include minority literatures within an anglophone country.

Participatory and Convergence Studies (PCS): Barb Lucas for papers on all aspects of fan culture, transformative works (both fan and professional), audience/reception studies, and convergence (multi-media, often interactive/participatory) “texts.”

Science Fiction Literature (SF): David M. Higgins for papers on topics related to science fiction novels, short stories, and poems, and on critical theory related to the SF genre.

Visual and Performing Arts (VPA): Stefan Hall for papers on visual media, both new and traditional, including video games, comic books drama, dance, music painting, photography, digital art.

I Sverige har oskicket att använda engelska termer utan att bemöda sig om att översätta dem (något som inte är begränsat till fantastikdiskussioner) lett till att begreppet urban fantasy översatts till samma uttryck. Lätt att förstå, med tanke på att ”fantasy” som sådant inte direkt är ett helsvenskt ord, även om det nu finns med i SAOL. ”Urban” är också ett svenskat ord, som enligt Nordstedts stora svenska ordbok betyder:

urban [-a'n] adj. -t -a belevad, världsvan; storstadsmässig m.m.

Den förra betydelsen, som på engelska heter ”urbane”, är i mångt och mycket vad urban fantasy inte är. Hårdför, slängd i käften och skolad i svordomar, för all del; belevat artig, knappast. För att slippa sammanblandning av dessa två betydelser skulle jag egentligen vilja förorda den svenska översättningen ”storstadsfantasy”. Men termen är inte det stora problemet; det stora problemet skulle i själva verket kunna förvärras av en översättning.

Det stora problemet är att en förtvivlad mängd människor, inklusive många vars fantasykunnande jag hyser stor respekt för, inte verkar ha förstått följande: urban fantasy är inte fantasy som utspelar sig i en storstad. Eller rättare sagt: det räcker inte med att en fantasyberättelse utspelar sig i en storstad för att den ska vara urban fantasy. I The Encyclopedia of Fantasy skriver John Clute:

URBAN FANTASY A city is a place; urban fantasy is a mode. A city may be an icon or a geography; the UF recounts an experience. [...] UFs are normally texts where fantasy and the mundane world intersect and interweave throughout a tale which is significantly about a real city.

Staden är en plats, en miljö. Urban fantasy är ett sätt att skriva fantasy som utspelar sig i en sådan miljö på ett sådant vis att miljön blir central för berättelsen. Det blir en berättelse om staden, där de fantastiska inslagen är en del av vad staden är. Staden är central, icke-utbytbar, en huvudperson. Hoberna under sin resa kommer till tre storstäder: Khazad-dûm, Caras Galadhon och Minas Tirith men det vore befängt att hävda att Tolkiens verk ens under dessa tre avsnitt skulle kunna betraktas som urban fantasy. Jasper Ffordes Eyre Affaire utspelar sig i Swindon, men Swindon är inte central för berättelsen. En stor mängd vampyrberättelser och s k paranormal romance utspelar sig i städer av skiftande storlek och natur – men staden är av mindre intresse än de övernaturliga varelserna som jagar omkring där, och bör således inte benämnas urban fantasy.

En urban fantasy-berättelse utspelar sig inte i vilken jädra stad som helst. Den utspelar sig i en viss stad, och skulle inte kunna utspela sig i någon annan. De Lints Newford-berättelser hör hemma i Newford, inte i Bombay, Chicago eller Berlin. Gaimans Neverwhere skulle inte kunna utspela sig annorstädes än i London. Miévilles New Crobuzon, Armada, Besźel/Ul Qoma och för all del London är alla centrala aktörer i de dramer som utspelar sig där, inte bara miljö, geografi, platser.

Visst är det enkelt att säga att fantasy satt i en storstad är urban fantasy, precis som det är enkelt att säga att fantasy-genren handlar om böcker med magi, drakar och kampen mellan ont och gott. Det reducerar det vi vill tala om till en lagom sound-byte. Det krävs inga långa förklaringar; inga diskussioner om gränsdragningar; inget funderande kring verken vi vill beskriva. En enkel definition gör intryck av att det vi vill beskriva är barnsligt enkelt. Kanske är det därför media så gärna nappar på just sådana definitioner.

Kanske är det därför som det är så enkelt att inte ta det på allvar.

Men jag råkar föredra att såväl fantasy som urban fantasy tas på allvar. Jag vill inte att de reduceras in absurdum utan att de beskrivs med den komplexitet de förtjänar. Enkelheten gör ingen någon tjänst: vi läser inte böcker för att de har ett fåtal gemensamma rekvisita eller råkar utspela sig på en viss plats. Vi läser böcker för den känsla de förmedlar, för den atmosfär de bygger upp, för de karaktärer de skildrar.

Det är alltid svårt att svara på ett sådant här inlägg utan att falla för frestelsen att spruta ut titlar och författare som exempel, framför allt om man inte nödvändigtvis instämmer, men jag ska försöka.

Oskar nämner en förändring i genren under de senast 15, och Andrea [i en av kommentarerna] de senaste 10, åren. Samtidigt har jag hört (och ibland sagt) just detta åtskilliga gånger sedan jag började titta närmare på fantasy för cirka tjugo år sedan. Genren har tydligen alltid börjat förändras till det bättre för ca 10-15 år sedan, vilket tyder på att det kanske inte är genren som förändras utan vi som läser, funderar över och diskuterar den.

Om vi lyfter ut ett fåtal storsäljare (Jordan, Eddings, Kerr, Brooks, Feist och kanske en eller annan som jag glömt) samt rollspels-tie-ins, vilka är då dessa vitt spridda Tolkien-kloner? Vilka är alla dessa verk med en alv, en dvärg, en människa och en halfling [som Oskar nämner]? Är McKillip, McCaffrey, Modesitt, Garner, Gemmell, Lindholm, de Lint, Delaney, Holdstock, Bull, Brust, Cook, Cooper, Pratchett, Noon, Vance och Zelazny verkligen oändligt mycket sämre än de författare som debuterar idag? Är Donaldson och Williams, i sin medvetna reaktion mot Tolkien, immitatörer? [OK, det blev namnsprutande] Jag vill inte på något sätt hävda detta.

Visst har genren utvecklats, men jag tror att den har gjort det sedan Linn Carter beslöt att ge ut verk som liknade LotR – liknade, men var inte identiska med, för de flesta författare vill ändå testa gränser. Urban fantasy må vara ”hett” just nu men den började (eventuellt) med Bull och Lindholm, som i sin tur byggde på tidigare verk hela vägen tillbaka till Dickens och urban mysteries.

Och visst har en pseudomedeltida miljö tillåtits dominera, men även där har det funnits stora variationer, så långt att vi kanske hellre ska tala om en förupplysningsvurm än en medeltidsfokus. Miljöerna spänner från bronsålder till renässans, gärna i en salig blandning, med moderna åsikter och samhällsidéer insprängda. Även där har det skett en tydlig förändring sedan ett bra tag tillbaka; det var inte tack vara sin stora framsynthet som Zahorski och Boyer år 1982 föreslog termerna high fantasy (förlagd i en främmande värld) och low fantasy (förlagd i en variant av vår egen): det var för att det fanns en vits i att dela upp genren efter miljö redan då.

Jag tror att författare ständigt testar genrens gränser och således flyttar dem utåt; att de hela tiden undersöker vilka möjligheter som inte utforskats ännu; och att vi således alltid ser de senaste författarna som mer innovativa. Enstaka trender dyker upp då och så, och enstaka briljanta författare förändrar genren i större eller mindre mån (Miéville har påverkat mycket; Link betydligt mindre) men det är nog i princip vad som hände när Tolkien ”startade” genren också. Han påverkade mycket; Mirrlees betydligt mindre.

Och så förändras fantasylitteraturen, och intet är nytt under solen.

Det kan tilläggas att en intressant syn på hur sf-, fantasy- och skräckgenrerna utvidgar sig finns i Gary K. Wolfes Evaporating Genres: Essays on Fantastic Literature (essän i fråga heter just ”Evaporating Genres”) från Wesleyan University Press, 2011. Rekommenderas starkt!

Först ska jag förklara en term som jag tänker använda: det fantastiska. Detta är sådant som i en berättelse skiljer sig från hur vi upplever att världen är beskaffad, det som är annorlunda från hur vi ser på och förstår världen. En enhörning och en fungerande trollformel är fantastiska element, men så är även spöken, rymdvarelser, överljusrymdfart, teleportation och tankeläsning. De fantastiska genrerna (även kallade fantastik) inkluderar fantasy, science fiction, övernaturliga skräckberättelser, många folksagor, med mer.

Varför tror du att folk lockas av fantasy?

Jag har flera teorier om detta, lite beroende på hur man är lockad.

Är man lockad av fantasy istället för t ex science fiction? Skillnaden mellan genrerna är att sf i botten försöker övertyga om att de fantastiska elementen skulle kunna vara sanna även om de inte är det. Sf uppmanar inte till några brott mot våra naturlagar utan försöker jobba inom dem. Fantasy, å andra sidan, utgår från att de fantastiska elementen inte bara är påhittat utan mer eller mindre omöjligt (om det finns en sak som alla de forskare som försökt definiera vad fantasy är under de senaste 30–40 åren och mer är ense om så är det att fantasy innehåller ett mått av det omöjliga); tankeexperimentet blir att se hur världen skulle kunna vara om reglerna för den var annorlunda. Många av de som föredrar fantasy framför sf lockas av denna större frihet att föreställa sig vad som helst, inte bara allt mellan himmel och jord utan även en hel del bortom detta. Sf uppfattas för bundet av vetenskaperna som beskriver vår värld men också av kravet på att rationellt motivera det fantastiska innehållet.

Är man lockad av fantasy istället för av t ex deckare, chick-lit, eller annan s k ”realistisk” litteratur – dvs man föredrar det fantastiska framför det icke-fantastiska (av vissa kallat mimetiska, verklighetsefterhärmande) så är det nog så att man uppskattar tanken på att världen skulle kunna vara annorlunda än vad den är – man fängslas av tankeexperimentet ”tänk om”. Olika former av fantastisk litteratur erbjuder olika former av tankeexperiment; faktum är att olika sorters fantasy erbjuder olika möjligheter.

En annan möjlig förklaring till varför fantasy attraherar är att centralt i många fantasyberättelser är Äventyret med stort Ä – utmaningen där något stort står på spel, gärna hela världen. Centralgestalterna är ofta små eller svaga individer som ges makt eller kraft att avgöra världens öde, och det är för en läsare som känner sig maktlös inför den egna världens öde lätt och tacksamt att identifiera sig med fantasyhjälten.

Slutligen brukar teorin läggas fram, att fantasy erbjuder en flykt till en vackrare, roligare, mer spännande, men framför allt enklare värld där det råder färre tvivel om vad som är bra och vad som är dåligt; en värld utan realpolitik, där det finns tydliga fiender och uppenbart rätt handlingsätt. Jag är lite tveksam till detta, även om det säkert stämmer i vissa fall, men det finns så mycket fantasy som inte på något vis passar in i den enkla form som den här förklaringen förutsätter att det inte kan vara den enda förklaringen.

Varför tror du att fantasy har fått sitt genombrott nu?

Jag vill nog inte gå men på att fantasy fått ett genombrott ”nu”, utan att genren fick det i och med Sagan om Ringen (1954–55; på svenska 1959) även om det kan ha dröjt till slutet på 60-talet innan det verkliga genomslaget kom. Vad som har hänt nu är att det har börjat pratas mer om fantasy på grund av Harry Potter-böckerna och -filmerna och Sagan om Ringen-filmerna. Dessutom har den generation som hade mycket fantasy att läsa när de växte upp nu blivit vuxna och kommit i positioner där de kan synas och höras; som lärare, journalister, förlagsredaktörer och forskare till exempel. (Vad ungdomar och barn sysslar med verkar aldrig vara av intresse …)

Varför tror du att det blivit en så stor kult kring fantasy?

Jag tror att i ett samhälle som blir allt mer sekulariserat och teknikinriktat finns det utrymme för att låta sig förtrollas, och fantasy erbjuder en möjlighet att förtrollas, att ”hänga” i en egen värld eller en värld man delar med andra. Fantasy är inte längre något som enstaka ”läshuvuden” sysslar med i enskildhet – tack vara bland annat Internet finns det möjligheter att mötas (om än virtuellt) och prata om vad som trots allt är viktigt för läsarna: det de läser.

Vad tror du att fantasy kommer att utvecklas till i framtiden?

Det verkar skapas ett centrum i genren där allt mer standardiserade världar och berättelser skapas, verk som i allt större omfattning kommer att likna varandra (det har pågått en rörelse mot detta sedan 70-talet), men i utkanten av detta centrum kommer det att finnas allt mer vågade experiment med vad genren tillåter – och eftersom fantasy i princip kan tillåta allt vi kan tänka oss så är det ganska mycket. Genren kommer alltså i denna marginal att breda ut sig och bli allt mer diversifierad, så att läsare såsmåningom letar upp de delar av fantasygenren som de föredrar, precis som har hänt i sf redan. Vissa experiment kommer kanske inte fungera medan andra tänder till mer eller mindre långlivade trender (ett exempel är den våg av s k New Weird som kom kring sekelskiftet med författare som China Miéville, Steph Swainston och K. J. Bishop; idag är det få som talar om New Weird längre). Idag inser allt fler författare att de inte är begränsade i var de hämtar sitt stoff, så att den västeuropeiska medeltiden nu bara är en bland flera möjliga fantasymiljöer. Mytstoff hämtas från flera delar av världen och blandas med varandra, något som kommer att bli allt vanligare. Inte bara medeltiden kommer att erbjuda den historiska basen för genren; vi ser redan hur 1800-talet blivit populärt med böcker som Stjärnstoft (Neil Gaiman & Charles Vess), Jonathan Strange & Mr Norrell (Susanna Clarke), Perdido Street Station (China Miéville) m fl. Andra författare har etablerat renässansen som en fantasyperiod, och andra tidsperioder kommer att komma inom kort.

På de stora förlagen kommer trenden mot långa bokserier att hålla i sig ett bra tag till; idag är det nästan omöjligt att få ett kontrakt som debutant med bara en bok för t ex TOR Books – tre är vanligen ett minimum. Det finns ingen anledning att tro att detta inte kommer att fortsätts eller utökas till fyra eller fem. Gapet till de mindre förlagen, som vågar satsa på fristående titlar, kan komma att bli större, så att fantasy antingen kommer som en fristående bok eller i en lång serie. Författare kommer att tvingas att göra sig själva till ”idoler” med en stor grupp trogna läsare så att det finns en ”garanti” att de säljer tillräckligt många ex av en bok – redan idag sker detta i USA och det syns en trend åt det hållet även här.

Make no mistake – these books are massive. Fortunately, they are also a quick read, not least because they are quite compelling. And although they are technically speaking a single story divided into three volumes, each volume has its own focus and narrative structure. Therefore, different readers may enjoy each part differently. Personally, book one was the great page-turner for me.

Chaos Walking is the story of Todd and Viola, two young teenagers who meet, fall in love, and save the world, more or less in that order. The world in question is an alien planet, colonised a generation ago. Todd is born there, while Viola arrives with a fleet of 5000 new colonisers. What makes the planet itself peculiar is that all creatures have Noise: they broadcast their thoughts or feelings around them for anyone or everyone to hear – constantly.

All creatures except women from Earth, that is. Their thoughts remain hidden, something which causes relations to be somewhat lopsided not only between the two protagonists but between men and women in general. Noise in general, and this lopsidedness becomes one of the central concerns of the story, and Ness examines it from every angle up to the very last page.

The story contains enough surprises that even brief summarising would risk spoilers. The main antagonist from the start is the Mayor of Prentisstown, who does his damndest to capture Todd, literally in book 1, by more sneaky means in the other two. He also plans world domination, which involves genocide of the indigenous intelligent species, the Spackle, and the civil war and war aginst the Spackles provide the focus for books 2 and 3.

Against this backdrop, alternating between Todd’s and Viola’s points of view (and in book 3 also that of a Spackle called ”the Return”), we get to follow Todd as he tries to do right and often fails. His journey is one which illustrates how easy it is to slip, step by step, into evil. Regretting his every action, he becomes the slave driver, the prison guard, the oppressor, taking others’ liberty and free will. It is an agonising tale of how you can walk, step by tiny step, into a place where you hate yourself. It is terrifying!

Ness examines numerous arguments for evil and while he never suggest that evil can be justified, he does suggest that there is redemption. At the end of a story so full of tragedy, deceit, misunderstandings, soulwrenching mistakes, and darkest disappointment, that feels like very little comfort. Still, despite its darkness (or possibly because of it) Chaos Walking is a very good read. It may draw on European colonisation of the New World, and Nazism and the Hitler Jugend, but much that has gone into the plot is more universal than that – or at least more human. And ultimately, it does what any good book should do: it stays with you and makes you think about the world around you.

So, despite its nearly 2000 pages, I highly recommend this series.

(And before anyone gets upset because I wonder why we are upset, at least read me out first.)

A fervent defence of ”genre fiction” was posted on the blog of SF-bokhandeln a few days back. It’s in Swedish, but the gist of their argument is in fact an attack against ”widespread and ingrained” delusions about the quality of the genres and the consequent depreciation of their readers. The writers, Karin Waller and Nene Ormes, took as their point of departure steampunk writer Stephen Hunt’s angry reaction to how the BBC had excluded sf and fantasy from their World Book Night programme. Sparks of indignation can be seen to fly from both texts, although Waller and Ormes add a liberal measure of self-irony, admitting that they are tilting at windmills. The comments to both texts bear witness to similar indignation being spread among the respective readerships (but on the whole, the Swedish commenters seem to take themselves and the whole issue less seriously).

This indignation matches the sentiments of an editorial written by fantasy and sf scholar Brian Attebery a couple of years back[1]. There, Attebery describes how a funding application was turned down, and one of the justifications simply said: ”More fantasy crap.” More resently (I mention this in an earlier blog post [in Swedish]), Steven Erikson voiced concerns that genre fantasy was ignored by fantasy scholars. It is even reflected in the oft-repeated question I get from journalists: ”As a fantasy scholar, how are you treated by other academics?”

The answer to that question is: ”With vaguely positive curiosity, mostly.” So far, only one of my colleagues has referred to my area of research as ”fantasy crap”. This is far less than I expected when I entered the field some ten or fifteen years back. I might encounter puzzled looks when I say ”fantasy” but never outright hostility. I have so far had no problem getting funding. In fact, there seems to be quite a lot of fantasy to be found in Swedish media. Dagens Nyheters several pages about the genre on the 24th of April this year is just the latest example. Rather than attacking the genre, it was written with enthusiasm. And unlike when I went to school, genre fiction is widely accepted by [Swedish] teachers (and many of them read specfic themselves).

So why are we so upset? I can understand scholars who are upset when their research topics are deemed unworthy of consideration by default, and I know that that happens. It shouldn’t and it’s a fight worth fighting. At the same time, I must point out that I have encountered far more interest in my research than many of my colleagues (who worked on more ”proper” topics). Fantasy scholarship certainly seems to capture the imagination of far more people than do many other kinds of literary scholarship.

I can understand writers who feel that their art is considered not good enough. We all want acceptance for what we do. But I don’t believe that their sales figures are going to suffer much for not being included in a BBC programme, nor for not being reviewed in the daily newspapers. There will still be readers waiting for the next [insert serial writer of your choice]. Or for the next [insert stand-alone writer of your choice]. Maybe their readership would have been much wider, had there not been these pre-conceived ideas of how ”bad” genre fiction is? Maybe. But maybe some people simply can’t read fantastic fiction. William Irwin, who considered that playful wit provided the basis for the impossibilities of fantasy, writes: ”Some intelligent readers are unable to meet the demands of a counterdemonstration of wit. If they read [fantasy] at all, they do so in a state of balking and annoyance.”[2]

But we, the readers, what annoys us? What makes us so irritated when our favourite genre is not included in a TV programme that we write things such as ”The way to [prevent literature from becoming a pleasure for a cultural elite only] is to find quality books that are also interesting to actual people. Not to PhDs of literature, not to critics, but to the average, bright, layman” (from a comment to Hunt’s blog post). I have to admit that this disappointed me. Not only am I, as a PhD of literature and a critic apparently not meant to enjoy fantasy – I am somehow set in a different category from the large majority of my friends (OK, there’s nothing average about them except – possibly – for their height, but still …). Many of us enjoy basically the same stuff as other people – and this is particularly true for the sf readership, who in my opinion is the most intelligent and discerning readership there is. We might enjoy it more, but that is surely not the point?

We don’t want to be referred to as less discerning readers, of course. So, very maturely, we refer to the others as less discerning, by calling them ”muggles”, or citing any number of authors who have explained how wrong non-specfic readers are. We try to defend our genres by explaining their many qualities (completely ignoring that 90 percent of sf and fantasy and horror is crud). Personally, I often ask myself, and others, what that fiction which is not ”popular fiction” should be called: unpopular? But aren’t we the tiniest bit touchy? After all, I don’t care when someone questions my taste in music, or food,[3] or clothes. Taste is individual. I even accept that people criticise my choice of OS. But seriously, we can’t defend entire genres, quite simply because much of it is crud. What we can do is defend individual authors and books, for what they are and what qualities they have. That shouldn’t be too hard, since there are loads of really good genre writers out there. We should also recall that reading fantastic fiction is difficult and requires training – the more you have read, the more you appreciate it.

Because the bottom line is this: our beloved genres don’t need saving – in fact, they’re doing fine. Instead, many readers seem more worried about saving their own pride . ”Respect my choice of reading matter; don’t sneer at it or extol the virtues of an arbitrary canon!” the battle cries echo. But I cannot help feeling that the cries ring out too loudly. Do we have to pick a fight because someone disagrees about taste? They have no power to keep us from our books, nor any power to keep fantastic fiction away from film scripts or the New York Times best-seller lists. Let’s rise above them. Rather than feel put upon, let’s ask anyone who criticises our taste in literature or our taste in clothes to discuss the merits of individual works or garments. Let’s explain what’s so brilliant about Gaiman or Straub or Ryman.

As long as their silly, preconceived ideas don’t stop us from anything important – like getting good grades, or funding, or entry into degree programmes, in which case, let them feel the heat of our resentment and let’s fight the fight.

Noter:

[1] Attebery, Brian. ”‘More Fantasy Crap,’ or, Why We Fight”, Journal of the Fantastic in the Arts. 2008:3. 293-96.Tillbaka
[2] Irwin, W. R. The Game of the Impossible: A Rhetoric of Fantasy. Urbana: U. of Illinois P., 1976. 27.Tillbaka
[3] And for the record, my crème caramel is better than my father’s.Tillbaka